Tidens tand…

Snart är det dags för mig att kliva upp ur stolen, logga ut från systemet och säga farväl till vad som varit min arbetsplats under ett halvår. Nej, jag lämnar kanske inte landet än på ett tag, men om ett par dagar är det dags att lämna över nycklarna till Ferrarin och önska min efterträdare en god tur. Jag vill inte gå som ett spöke bakom honom och viska i hans öra. Han måste få sin chans att komma in i arbetet och det värsta som finns är personer som inte kan släppa taget, och jag har lovat mig själv att inte vara den personen även om jag kan ha just det karaktärsdraget. Samtidigt som jag känner en enorm lättnad över att snart få lämna ansvaret, för det har varit ett stort ansvar många gånger, är det med ett visst vemod jag avslutar det här kapitlet i boken om mitt liv. Trots att jag vet att jag kommer att ha en riktigt jobbig vecka har de svåra stunderna tappat sin makt och allt det där som gjorde insatsen rolig tar över. Och ändå är jag så glad att jag snart får komma hem. Första gången är alltid speciell. Inte nödvändigtvis bäst eller mest lyckad, men du glömmer den aldrig. Det gäller för insatser också. Jag har ju aldrig gjort någonting liknande och kan fortfarande inte bestämma mig om det var värt det eller inte eftersom jag inte vet vilka konsekvenser detta får i det långa loppet, men just nu när hemmet hägrar och upplevelserna fortfarande är starka är jag glad. Glad att jag fick chansen innan insatsen förvandlas till något annat, glad att jag får åka hem med en ny passion för vardagen…