Afghanistan. Jag vet inte längre vad jag ska säga. I takt med att slutfasen inträtt och hemgången närmar sig har jag hamnat i en storm av känslor. Trötthet, bitterhet, cynism ställs mot äventyr, naturupplevelser och spänning. Precis som tidigare finns det bara en lösning för mig just nu: sluta att tänka och bara go with the flow. Tiden som ibland är en fiende kan också vara din bästa vän just för dess förmåga att obönhörligen fösa dig framåt längs händelsernas väg vare sig du vill eller inte. Saker löser sig just för att de måste lösa sig i tid. Och du kan ju aldrig vrida tillbaka den heller. På så sätt tar jag mig igenom dagarna just nu.
Imorse städade vi ur baracken och installerade oss i vårt nya hem. För mitt traktamente får jag nu sova på NATO-säng i stortält tillsammans med snarkare, nattpratare och morgonpigga. Fantastisk upplevelse. Ur ett karaktärsdanande perspektiv har jag ingenting emot det eftersom det gör att allting annat framstår som ett under av komfort. Ett trestjärnigt hotell i Tunisien känns femstjärnigt efter det här. Det som känns jobbigt med det hela är att det blir väldigt lite personligt utrymme och då hade vi redan lite till att börja med. Nu är alla så pass vana och toleranta att det funkar att ha separata tider, det är bara att trycka in öronpropparna och göra det bästa av situationen, men så jäkla kul är det inte. Också arbetsuppgifterna skiftar en aning. Snart är det dags att vara hygienvakt, det vill säga att stå vakt vid lunch och middag och se till att alla tvättar händerna. Magsjuka kommer och går här ibland, jag har ju själv drabbats, men på det stora hela har vi vant oss vid bakteriefloran något sånär. Därför blir det alltid en omställning både för oss och nykomlingarna när svenska influensavirus importeras till Afghanistan där de möter den kemikaliemättade luften. Så det blir till att övervaka alla, både nya och gamla, så att de tvättar händerna på rätt sätt och spritar in dem. Kan tyckas självklart, men världen är inte fullt så följsam…
Kommentarer