Att lämna över en upplevelse…

Något känns fel på campen. Ansikten jag inte känner igen tittar ut från rum där jag förväntar mig att se mina kollegor sedan nästan tio månader tillbaka. Överallt går människor jag inte kan identifiera. Det som var vår korridor är nu andras korridor. Mitt hem har blivit invaderat av främlingar. Utomstående kanske rycker på axlarna och undrar vad som är så särskilt med detta. Inte ett dugg faktiskt, men det hindrar inte att det känns mycket märkligt. Som jag kämpat med mina känslor för att till slut kunna kalla det här för någon form av hem. Och nu är det inte längre mitt. Snart sitter en annan person vid min dator. Träffar mina kontakter. Planerar mina planer. Jag har längtat efter den här stunden, tro inget annat, fast när det väl händer är det ändå inte riktigt som jag föreställt mig. På ett logiskt plan var jag inställd på att den här dagen skulle komma och jag är ju trots allt trött nu så att det gör väl inte ont, men det känns konstigt. Troligtvis är det de där oönskade känslorna av att någon gör intrång på mitt revir som också gör att jag söker tillflykt i livet efter fastän jag försöker göra mitt bästa för att inte grubbla på det då jag bara grips av en förlamande hemlängtan i det läget. ”All good things must come to an end”  passar perfekt på situationen, men ”borta bra men hemma bäst” är ännu mer träffande.

Att lämna över snart ett halvårs erfarenheter låter sig inte göras i en handvändning. Det finns ingen manual för hur jobbet ska göras eller vad som ska uppnås utan mycket är lämnat till ditt eget tyckande. Innanför ramarna naturligtvis, detta är ändå Försvarsmakten. Så var börjar du när du ska förmedla allting till en person med helt andra förutsättningar, andra erfarenheter och andra värderingar? Från början? Vad är början? Med det viktiga? Men det du tycker är viktigt kanske inte är viktigt för andra. Med vad du gjort? Återigen ett urval som färgas av din personlighet. Precis som hela jävla insatsen tror jag att rätt väg är att skapa förutsättningar för något nytt att födas. Vi förändrar inte landet, men vi kanske har åstadkommit förutsättningar för förändring. Samma sak gäller inom mitt gebit. Jag vägrar säga vad som är rätt och fel. I det här landet vet jag inte vad som är rätt eller fel. Efterhand har jag utvecklat en slags instinkt för vad jag tror kommer att fungera, men det är viktigt att förstå att den instinkten är baserad på vem jag är, hur situationen är just nu och hur min omgivning ser ut. Om två månader kanske förutsättningarna är annorlunda. Den erfarenheten och fingertoppskänslan för vad som gäller precis nu kommer med tiden och det är något vi alltid saknar med vårt rotationsschema. Precis när vi börjar bli riktigt bra och lär oss hur omgivningen ser ut och fungerar är det dags att åka hem. Visst försöker vi lämna över det på bästa sätt – ingen ska behöva uppfinna konceptet med hjulet om igen – men om du åker till Dubai och ska beskriva det för en afghansk bonde, hur kommer dennes bild av Dubai att se ut? Vi försöker också föra över kunskaperna till rotationen efter avlösarna, men vadå, då har jag inte varit här på ett halvår och det jag trodde var sanningar då kanske visade sig vara de största av lögner. Som ni förstår är det inte särskilt lätt att ta fasta på vad som ska sägas och vad som kan utelämnas. Men som min chef här sade under mitt utvecklingssamtal: ”Allting behöver inte vara komplicerat. Ibland är det enkelt…”