Att åka det sista åket…

Trots att jag visste att dagen skulle komma var jag inte helt förberedd på mina känslor. Både vemod och lättnad sprider sig i kroppen när jag begrundar det faktum att jag åkt mitt sista åk i Afghanistan. Inte bara för den här gången utan med stor sannolikhet för alltid. Det blir liksom inga fler helikopterturer över grönbruna bergskedjor. Inga nattpatruller med jägarsoldater under den stjärnklaraste himmel jag sett. Inga långa, sega transporter till isolerade byar. Jag kommer fortfarande att lämna campen, men för mig blir det rutintransporter och avtackningar och inga äventyr. Snart får jag återuppleva allt endast via foton och filmer jag tagit under resans gång. Fruktansvärt sorgligt, inte minst nu när en av mina kollegor fått en hang up på soundtracket till Top Gun och spelar musiken när Goose precis kolat.

Å andra sidan slipper jag vara hungrig. Bära obekväm utrustning och få bölder på ryggen av täta kroppsskydd. Jag slipper tänka på IED:er och beskjutningar. Och jag får komma hem… Det är fantastiskt skönt. Så skönt att det överskuggar äventyrslystnaden som reduceras till en liten, liten tagg i sidan. Den kommer att skava lite då och då, men bara i vissa lägen…

Livet i transittältet är lite som att bo på kollo. Vi går upp olika tider, vissa glömmer att stänga av väckarklockan när de sticker upp vid tio över sex, andra ligger och läser långt in på natten. Och jag spelar mobilspel tills jag somnar. Överlämningen har verkligen börjat på allvar. Jag är inte helt säker på att jag kommer att kunna lämna över allt. Erfarenhet är svårt att sätta ord på. Fast vi börjar nu hitta balansen i vad min efterträdare vill veta och vad jag vill förmedla. Självklart skulle jag kunna följa honom helt, men efter ett halvår här anser jag att jag har hyfsad rutin också på vad som är viktigt att ta upp för att inte fastna i fällor längre fram. Min tid i Afghanistan har förbättrat mig, det tycker jag verkligen. Ett halvår hemma hade förmodligen också förbättrat mig, men här blir förändringarna större och mer extrema. Jag menar fortfarande att jag personligen inte lämnar landet med en enda erfarenhet som har en långvarig negativ påverkan, utan att det bara kommit gott ur detta, men det får väl tjejen avgöra som ska leva med mig resten av livet. Jag är en starkare person nu, jag är säkrare på mig själv i de här sammanhangen, jag är slugare, smartare, mer världsvan och förmodligen även snyggare. Återigen en sak tjejen får avgöra…