Go west…

Det är nu det börjar på allvar. Somliga vänner försvinner i dagarna och även om jag tänker kämpa för att träffa dem igen vet jag inte hur, när och var. Fast det löser sig. Efter ett halvår här känns det mesta som rör livet i väst tämligen enkelt. Det kan naturligtvis vara en illusion för jag vill minnas att jag hade riktiga problem även innan jag åkte hit, men när jag tänker på livet efter insatsen känns den som en nedförsbacke. I positiv bemärkelse alltså, inte att det går utför. Dagarna har gått från att vara intensiva och indelade i segment som fram till lunch, fram till middag och så vidare till att mer flyta fram i behagligt lugn. Just nu orkar jag inte hetsa upp mig för någonting, och det beror på att jag inte har någonting att hetsa upp mig över. Inte för att jag brukar hetsa upp mig, men jag känner mig ovanligt harmonisk. Sliten i kroppen efter ett hårt kettlebellpass visserligen, men om det är mitt största problem måste jag säga att livet leker.

Lustigt egentligen hur snabbt umbäranden försvinner ur minnet. Om det inte vore för bloggen skulle jag förmodligen inte ens minnas hur jag led den första tiden här. Jag orkar inte läsa mina gamla inlägg och bli påmind om detta heller för jag vill lämna Afghanistan med en positiv känsla och gillar som sagt inte att vältra mig i det som varit, men någon dag antar jag att jag måste sätta mig och gå igenom den processen. Inte minst om jag ska kunna bearbeta detta till en bok. Idag passerar jag fyrahundra inlägg och det är bra mycket mer än jag kunde föreställa mig att det skulle bli. Det är inte bara vänner från andra nationer jag troligtvis inte träffar igen som jag kommer att sakna utan ni som följt mig längs resan, uppmuntrat mig, stöttat mig, ni har också blivit en viktig del av resan. En positiv kraft som hjälpt mig att ta mig själv i kragen att skriva om både högt och lågt, lätt och svårt. För det är jag er evigt tacksam…