Har jag det som krävs…?

En hel insats med jägarsoldater sätter sina spår både fysiskt och psykiskt. Deras orubbliga tro på sig själva och sin förmåga smittar till viss del av sig, och det är väl oundvikligt. Pannben, som de själva skulle säga, är deras främsta vapen. De viker inte ner sig helt enkelt. Jag som bara varit en kortare tid i Försvarsmakten har vid många tillfällen imponerats av den här egenskapen. Det är inte alltid jag tycker att den är gynnsam eftersom ett sådant attribut kan slå över i dumdristighet eller till och med enfald, men så länge den hålls på rätt nivå, och det tycker jag nog att den gjorts, är det en beundransvärd egenskap. Det är den typen av mentalitet som skapar elitidrottare, imperiebyggare, pionjärer. Precis som jag tidigare skrivit är jag själv en ganska medioker människa beträffande fysiska förutsättningar och även i min inställning. Dessutom är jag inte ens hälften så välutbildad rent soldatmässigt som jägarna. Ändå kan jag inte låta bli att undra: Har jag det som krävs? När jag mönstrade för många år sedan var jag verkligen inte redo för en jägartjänst. Alldeles liten och klen, utan intresse för Försvarsmakten och inte särskilt mycket pannben. Men mycket har ändrats sedan dess. Jag är inte dummare än att jag förstår att tidens tand bitit sig fast även i min strupe och att jag med största sannolikhet aldrig kommer att bli jägare, men ändå ligger tanken där och ruvar: Skulle jag kunna klara deras mytomspunna prov om jag gick in för det? Egentligen handlar det nog inte om jägeriet som sådant för mig utan om att vistelsen med jägarna, förutom att vara underhållande, trevlig och lärorik, har bjudit på en utmaning som kittlar fantasin. Hade jag hängt med ett gäng surfare i ett halvår hade jag kanske varit taggad på att försöka ta någon av monstervågorna. Hade jag hängt med bergsklättrare hade jag nog försökt bestiga ett jättehögt berg. Jag har inte den starkaste vinnarinstinkten i världen vilket visat sig under allt från fotbollsmatcher till kampsportsdueller, men ändå kan jag bli sporrad av att ha tuffare människor omkring mig. Ser jag en skitstark kille på gymmet måste jag träna ännu hårdare. Om alla andra biter ihop under ett gemensamt fyspass måste jag också göra det fastän jag vill skrika och spy. Fast räcker den gnutta seghet jag kan frammana för att klara ett jägarprov? Jag antar att jag aldrig kommer att få chansen och har väl accepterat det, men frågan finns där: Har jag det som krävs…?