Nackdelen med att bo i ett tältläger är att det inte är särskilt väderbeständigt. Igår drog en storm in över campen och slet så hårt i vårt provisoriska boende att jag var helt övertygad om jag skulle vakna till bar, men inte stjärnklar, himmel. Som allt annat här lugnade det ner sig till slut, men att vakna efter en brottarfys är ingen angenäm upplevelse vare sig det stormar eller inte. Stel och öm kom jag till insikt att jag troligtvis inte har vad som krävs. För övrigt var det en kakafoni av väckarklockor, personer som stökade omkring, flygplan och ljus imorse. Klarar ni inte av att knäcka fångar på Guantánamo är det bara att skicka dem till transittälten på Camp Northern Lights. Tre dagar i kallt blått sken, en oorganiserad ljudbild och en svinhård, gnällig NATO-säng får vilken terrorist som helst att glappa.
Idag går jag en fantastisk dag till mötes. Mängder av härligt administrativt pillande ska varvas med underbart materielvårdande och som en bonus kommer min favoritafghan, en synnerligen belevad herre med stort intresse för svenska pengar, hit på lunch. Lyckan jag känner spritta inom mig vet inga gränser. Som tur är innebär pannkakstorsdag att helgen närmar sig och när den är över är står hemkomsten runt hörnet.
När jag först kom i kontakt med Försvarsmakten var min bild formad av alla dessa filmer om brödraskap, om att hitta de väsentliga värdena i livet, om att bita ihop tillsammans och lösa uppgifter hur jävliga de än var. Under tiden har jag upptäckt att den sidan finns där, men det finns också en satans gnällig sida som jag inte orkar med. Vän av ordning konstaterar snabbt: ”Vafan, du har ju inte gjort annat än att gnälla i din jävla töntblogg.” Sant. Jag gnäller ofta och gärna eftersom det för mig är en ventil. Däremot är jag inte särskilt anmälningsbenägen på riktigt eller intresserad av att ta upp banala saker som huruvida vi fått kalkon alldeles för ofta i diverse nämnder. Jag säger inte att det är fel. Om människor upplever att sådant är ett problem får de gärna ta upp det, men för egen del orkar jag inte älta de triviala bekymren. Att soldater får en pisslön är värt att tas upp hur många gånger som helst. Om vi ska få träna i linne eller skyla våra axlar är en skitsak. Ändå slängs den typen av problem upp titt som tätt, och där ska vår stackars överste sitta och fatta beslut när hans tid är knapp som den är. Det går alltid att hitta förklaringar som motiverar varför vi ska ta upp även dessa frågor, men för mig är det oroväckande att Försvarsmakten på alla nivåer fastnat i den typen av icke-frågor för de stjäl tiden från de stora, principiellt viktiga frågorna. Äh, jag vet inte, ibland känns det bara som att vi i vår strävan att inte uppröra någon någonstans kopplat den svenska tigern, låter den klappas på marknader och visar upp den som en snäll innekatt istället för att den får jaga i djungeln så som tigrar gör. Jag bytte i alla fall inte yrkesbana för att diskutera linnens bärande eller inte, utan för att få en tuff, hård verklighet (nåja, även kontoret kan vara en djungel) där insatserna är större och konsekvenserna svårare i hopp om att få tillbaka känslan för vad det innebär att vara människa på riktigt…
Du har i alla fall anammat jägarens positiva/ironiska språkbruk, och det är en bra grund för en ev fortsatt jägarkarriär..:)
Den ursprungliga svenska tigern symboliserade vårt agerande under kriget med innebörden att en svensk skall ”hålla
käften”. Om vi ställer detta emot att diskutera oväsentligheter så föredrar i alla fall jag orginalet.
Den svenska tigern är en så stark symbol att jag valde att använda den en smula trandenscerad från dess ursprungliga betydelse. Det var ju inte alla som var med på den tiden… 🙂