Min broder…

Min första vän i Afghanistan var på besök idag. Han ville inte säga farväl utan bara boka in ett nytt möte i helgen. Då ska vi äta afghansk lunch och han ska överösa oss med presenter. Vi skrattade, kramades, höll handen idag. Precis som vid vårt första möte. Då var vi bröder i kampen mot motståndarna. Vi skulle hjälpa varandra på alla sätt och vis. Ingen tvekan, inga baktankar, bara ren och skär godhet. Tyvärr har ett halvårs insats ändrat perspektivet. Borta är den där naiva oskuldsfullheten där detta är kulturell medvetenhet på högsta nivå. Tillkommen är cynismen som säger att mötet i helgen handlar om att han vill navigera oss till en annan arena där han känner sig starkare och kan ställa krav och äska stålar. Vilket brödraskap. Det är inte särskilt roligt att bli så cynisk, men i det här fallet är det oundvikligt. Jag gillar inte dessa möten, men har begåvats med en förmåga att spela med som verkar övertygande för motparten. Att vara socialt begåvad är ett måste i min roll och jag tror faktiskt att det är en av mina styrkor. I alla fall har inget har tytt på motsatsen. För det mesta är mina känslor äkta eftersom jag gillar att träffa människor och surra lite med dem, men ibland, typ idag, klingar det så falskt i mina egna öron att jag faktiskt underhåller mig själv. Det blir som en interaktiv film där jag spelar min roll ad lib. Och som den stora fantast av allting underhållande kan jag inte låta bli att fängslas både av mig själv som karaktär och de andra huvud- och birollsinnehavarna som råkar befinna sig i närheten. Vore jag hemma skulle jag nog karaktärisera detta som ett försteg till ett kommande problem med förståndet, men här ser jag det som ett tidsfördriv i väntan på att få stiga ombord på planet hem till det sunda förnuftets förlovade land…