En magisk kontingent…

Då var det klappat och klart: Jag är förkyld. Inte bara lite småförkyld utan halsen släpper knappt igenom luft, ögonen känns inflammerade och kroppen är slagfält för miljarder virus och antikroppar. Det var ju själva fan att jag skulle torska på det nu, fast det är ju ändå klart mycket bättre att vara sjuk på campen än att vakna ute i bushen och känna likadant…

Dagens agenda ser ut ungefär som igår med något ceremoniellt inslag adderat. Jag hajar fortfarande inte tjusningen med att dra ut på saker i det oändliga, slänga in högtravande tal ingen orkar bry sig om och bisarra rituella kvarlevor från svunna tider, men okej, jag tar det. Än viktigare är att packa väska tre som snart ska lämnas in. Den senaste tiden har snacket på campen kretsat kring just kring väska ett, väska två och väska tre. ”Har du lämnat in väska två än?” ”Japp, jag gjorde det igår.” ”Skitskönt, det är så jävla trångt i tältet.” Det har varit ett rotande i väskor, inräknande av materiel så att inget är försvunnet och packande på bästa sätt för att få ner allting inför inlämningen. Nu blir jag alltså snart av med väska tre och det är tecken så säkert som något på att jag snart sätter ner kängorna på hederlig svensk mark.

Bland de mer exotiska inslagen av att göra en insats i en oroshärd som Afghanistan är att ta del av andra människors bakgrunder. En liten farbror från ett annat land, som förvisso gett ett ganska tufft intryck när du sprungit på honom både här och där, kan visa sig ha tillhört de allra tuffaste. En stor biffig jäkel med livsfarligt contractorskägg kanske råkar vara kock på en annan camp. Den snälle lille afghanen med kulmage och falsettskratt kanske har ett synnerligen blodigt rykte från den sovjetiska invasionen av landet. Det här fenomenet är självfallet inte begränsat till Afghanistan, det är bara så att historierna du får höra har starkare, vad ska jag säga, ”cineastiska” inslag här med tanke på vilken typ av människor som appelleras av krig. 

Nu tänker jag sticka ut hakan en smula, men jag som aldrig varit en del av vare sig regementsrivalitet eller brytt mig om den där allmänna supersoldatmytobilden av jägare upplever ändå en viss förändring på campen. Självklart är jag både färgad och indoktrinerad av att ha levt med K3 i tio månaders tid, men är det inte så att våra (jag tar mig här friheten att faktiskt kalla dem våra även om de inte är mina) killar är snäppet vassare? Är de inte lite starkare? Lite hårdare? Lite tuffare? Undantag finns i alla läger, men överlag? Det kan vara så att mina ögon spelar mig ett spratt; att jag ser myten tydligare nu när jag har något att jämföra med, men jag känner mig privilegierad över att få ha varit här med K3. Det har varit en trygghet att knalla över fälten och veta att jag har de tjockaste pannbenen vid min sida. Fast det gäller inte bara K3 för den delen. För jag är minst lika imponerad över de andra inslagen på FS22. Signalisterna, ett gäng kanonbra killar. Underhållsgängen som drar runt all annan verksamhet. Ledningsmänniskorna. Summan av dessa delar är större än bara jägarförbandet. För mig kommer ingen annan kontingent att kunna vara i närheten av just vår. Vi var störst, bäst och vackrast. Våra efterträdare kommer garanterat att göra ett bra jobb, inga tveksamheter där. Men för mig som åkte på min första insats kommer FS22 alltid att vara det bästa gäng människor som trampat afghansk jord…