Dagens ceremoniella övning var inte vilken som helst utan den stora överlämningsceremonin som innebär att jag nu lämnat över ansvaret till min efterträdare. Det var precis lika trist som vanligt trots att insatsen var högre. Idel långrandiga tal som innebar att flera soldater svimmade i värmen. Jag har otroligt svårt att förstå vissa människors behov av dra floskler inför publik. Varför inte bara beta av ett par, tre minuter som vanligt folk? Nej, det ska talas in absurdum. Som tur är har jag härdat mig efter sex månader här och klarade av både värmen och tristessen trots att det var svettigt värre. Nu väntar en intensiv packningsperiod när ett halvårs samlande på allt från öronproppar och myggmedel till bra-att-ha-saker som karbinhakar och repstumpar. Det blir ett jävla aber att få med skiten till Sverige. Och som vanligt är jag ute i sista minuten med både vård och packning eftersom det är så tråkigt…
Tanken på att snart vara i Sverige för gott känns helt bisarr. Som om dagen aldrig skulle komma. Mazar-e Sharif har nog aldrig varit vackrare än den här kvällen heller. Sentimentalitet och nostalgi har en tendens att göra saker rosenskimrande. Hade jag vetat att jag skulle vara här i ett par månader till hade det nog varit en varm kväll med stökiga stadsljud precis som vanligt. Nu blev det istället musik i mina öron. Det gäller att njuta av de sista ögonblicken innan jag är tillbaka i världens vackraste land och världens vackraste stad. Inte Karlsborg, utan Stockholm. Underbart…
Kommentarer