Vid Vänerns strand…

Redan från början var jag tacksam över att jag åkte på vintermission. Och nu, när Karlsborg visat upp en imponerande grönska i det vackraste av sommarväder utan att för den skull toppa med en obekväm hetta, är jag fullkomligt övertygad om att det var det enda tänkbara för mig. Jag hann precis fly den värsta värmen och landar in i Sverige som är precis så Strindbergskt eller Lagerlöfskt som jag hoppades på. Ett enskilt samtal med samtalsledare, en middag, en mässkväll och lite formalia och sedan inträder återanpassningen till samhället igen. Alla har sin egen process att gå igenom. Kollegor som är mer erfarna vittnar om att det kan vara lite knackigt i relationen när du precis kommit hem efter en insats, men jag tror att det kommer att lösa ut sig rätt enkelt för min del. Jag har svårt att se att jag skulle förändrats alls. Just nu sitter jag med det formulär som ska lämnas in inför det enskilda samtalet och att döma av frågorna har min insats varit en fikastund i Söderköping. Ändå tycker jag själv att jag genomfört många av de aktiviteter jag ville göra. Jag åker inte hem med en känsla av frustration över att ha missat kriget utan med en känsla av att ha gjort spännande saker med spännande människor, och ser det mest som en lättnad över att inte ha dragit på mig stressymptom, sömnsvårigheter eller liknande. Genom hela insatsen har jag påmint mig om att det här är min egen upplevelse och att andra kanske inte uppfattar allting på samma sätt som jag. Det handlar inte om hårdhet för jag är mycket medveten om att jag just tillbringat tio månader med många människor vars obändiga vilja ligger långt över min i fråga om driv och tuffhet, utan om den räcka slumpmässiga faktorer och händelser som alltid styr våra liv. Jag hade tur den här gången. Skulle jag, då självklart med tjejens välsignelse, åka ut på en insats igen kanske jag skulle ha ett större behov av avlastning och hjälp än vad jag bedömer att jag har idag.

Jag är för övrigt rätt sliten just nu. Det blev en hård kväll på mässen, men också en mycket trevlig sådan. ”Hur oseriöst är det att komma hem och kröka direkt?” Ja du, det må så vara i en del personers ögon. Jag känner väl mest att det var roligt att få en kväll där jag själv styrde över mängd, tid och plats. Dessutom var vi värda en uppsluppen kväll i glädjens tecken. Lite pilbågsskytte, lite sightseeing, lite DJ:ande med mobiltelefonerna och lite brottning – en härlig mix av allt lyckades vi få till. Men just nu lockar hemmet och allt innanför dess fyra väggar otroligt mycket. Tålamod är en egenskap jag verkligen fått träna och utveckla under insatsen och det har jag stor nytta av för mest av allt vill jag springa ner till tågstationen och sätta mig på första bästa tåg hemåt. Men insatsen är inte över förrän den är över och de här dagarna, hur onödiga de än kan kännas (återigen, onödiga för mig; mycket positiva att ha överlag) är en del av jobbet och ska således tas på största allvar…