I hemmets lugna vrå…

Efter nästan nio veckor på luffen klev jag tidigare under kvällen in i mitt eget hem där jag blev kärleksfullt bemött av min egen flickvän, åt min egen mat (ja, allt som hon lagar räknar jag som min mat) och äter nu min egen paj (ja, hon har bakat den också) och surfar på mitt eget internet. Det är magiskt. För varje timme känns Afghanistan allt mer avlägset och jag kan inte sluta krama henne. Eller sluta äta paj för den delen. Det är precis som jag föreställde mig och till och med mer. Fast nog känns det lite märkligt ändå. Naturligtvis är jag glad att vara hemma och att se lyckan i tjejens ögon var underbart. Djupt därinne finns ändå någon slags känsla av abnormalitet just nu. Både hos henne och hos mig. Vi har vant oss vid att vara ifrån varandra och även om jag är helt säker på att vi imorgon eller till helgen har återgått till gamla rutiner så känns det just nu lite… annorlunda. Det går inte riktigt att beskriva känslan. Jag tänker inte överdriva och låtsas som om jag är så jävla indoktrinerad i krigets smutsiga vardag att jag inte längre kan leva ett normalt liv, jag säger bara att det känns lite ovant i brist på ett mer preciserande ord. Sedan ligger det självfallet lager på lager av alldeles fantastiska, glada känslor över allt detta. Men jag tror att det kommer att ta ett tag innan jag smält allting. Jag känner att jag fortfarande är lite för inne i min forna vardag för att det ska vara hälsosamt i längden, fast jag tror inte att det kommer att innebära ett problem för mig eftersom jag också känner att jag kan hantera det här. Alltså, det är inte FS23 och deras vardag jag glider tillbaka till för min insats slutade med FS22, det är bara ovanan vid att de människor jag på gott och ont tvingats eller valt att umgås med så intensivt under så lång tid nu inte är i närheten. Du blir så van att folk kommer och går hela tiden, men mitt hem är inte samma öppna hus som tur är. Det är också så tyst här. Inga helikoptrar flyger över lägenheten. Inga radioapparater som sprakar och piper. Även om det är de stora skillnaderna i livsstil som märks först är det de små förändringarna som spökar. Till skillnad från leavarna, som var fulla av möten, aktiviteter och vetskapen av att de snart var förbi, har jag nu kommit hem från insatsen till en lång semester och jag är nog lite orolig att jag ska bli rastlös. Trots allt har vi jobbat så otroligt mycket under lång tid att i alla fall jag vant mig vid både stora arbetsmängder och att inte äga min egen tid. Nu när jag varken har arbete eller order tror jag att det är viktigt för mig att ändå bibehålla rutiner som träning, fasta tider och så vidare för att inte deka ner mig.

Eftersom internet i 3G-form tycks vara reserverat en operatör i Karlsborg har jag inte hunnit uppdatera särskilt mycket om hemkomstprogrammet. Vad vi gjort, förutom att festa till det en kväll, är alltså att göra en översiktlig medicinsk undersökning och i mitt och mina kollegors fall också ett enskilt samtal med samtalsledare. Jag tycker att det är bra att vi får en chans att tala om vad vi vill och berätta vilket stöd vi själva behöver även om jag själv upplever att jag har kontroll på situationen. Jag var inte med om något otäckt, de flesta av mina minnen är positiva och jag har haft roligt. Det förmedlade jag till samtalsledaren och fick också klassningen att jag inte bedöms vara i behov att ytterligare stöd vilket också är min egen uppfattning. Däremot hade jag nog önskat att vi haft det här samtalet också efter en månad, när jag fått testa på att vara hemma och börjar komma in i rutinerna. Hur ska jag veta om min anpassning kommer att gå bra när jag precis landat i Sverige och sitter instängd med mina kollegor från Afghanistan på en plats som verkligen inte är mitt hem? Omöjligt. Jag kommer inte att vara rädd att be om hjälp om det skulle vara så, men jag tror att jag behöver min flickväns ögon för att få en helhetsbild eftersom det är lätt att lura sig själv. Som sagt, jag känner mig stark, frisk och stolt, jag tänker bara inte lämna något åt slumpen.

Dagens överstelöjtnant S är tyvärr återberättad och inte självupplevd, men jag tar den ändå eftersom jag som jag skrivit tidigare haft mycket roligt tillsammans med detta unikum…:

Dagen efter hemkomsten ställde överstelöjtnant S upp i regementsmästerskapen i orientering, och trots att han passerat vad som på papperet borde inneburit ett bäst-före-datum anmälde han sig i H21-klassen. Nu råkar han vara i synnerligen god form oavsett ålder och dessutom ha en tävlingsinstinkt jag aldrig tidigare sett maken till vilket gjorde att han tog hem segern. Prisutdelningen samlade inte bara vinnaren utan även andra-, tredje, och så vidare-pristagaren och när överstelöjtnant S mottagit sitt pris vände han sig om till de andra pristagarna, klappade sig belåtet på magen som han har för vana att göra exempelvis under orderbriefar eller ännu hellre, när han får chansen att berätta en historia med undertonen att han är den hårdaste jäveln som gått i ett par kängor, och kläckte ur sig ett ”Som att stjäla godis från ett barn” till de andra deltagarna. Därefter vände han på klacken och försvann ut ur lokalen till de unga jägarnas förvåning och, vill jag anta, förtvivlan. Det är svårt att inte gilla den mannen.