Den första morgonen…

Då var det dags att fortsätta sitt gamla liv så som det såg ut för ungefär ett år sedan, innan jag hade semester för att sedan inleda missionsutbildningen. Jag måste erkänna att jag faktiskt är uppe i varv nu. Svårt att somna eftersom det var så mycket att ta in på en gång. Vaknade tidigt och kände mig rastlös. På ett sätt handlar det om en önskan att ta in all ”förlorad” tid i form av intryck hemifrån som jag inte kan kontrollera, på ett annat sätt är det ovanan att inte veta vad jag ska göra som stressar mig. Dessutom har vardagslivet, de där detaljerna som är så lätta att skjuta ifrån sig under insatsen, en tendens att ge dig en örfil så fort du kommer hem. I mitt fall handlar det om att ta tag i räkningar, deklarera, byta telefonabonnemang, försöka lösa ut en parkeringsplats i Stockholm – till synes banala saker som ändå får stora proportioner när du mest trampar omkring. Tjejen gick precis till jobbet vilket betyder ett gäng timmar egentid, något jag inte haft mycket av på ett halvår. Också det är en omställning. Jag försöker att inte tänka för mycket på insatsen nu eftersom jag dels inte ser det produktiva i det, dels inte vill fastna i den där fällan att bara se det positiva nu. Med tiden tror jag att att det blir lättare att se mer nyktert på hela insatsen, både det bra och det dåliga. Nu är det rätt mycket av den där känslan du har när du precis kommit hem från semestern och vill tillbaka. Inte minst när jag bloggar, en handling som i min värld varit i princip synonymt med att göra insats. Samtidigt är det otroligt skönt att kunna sitta här i soffan med en bit äppelpaj, surfa i höga hastigheter och göra vad jag vill. Nästan vad jag vill i alla fall. Överöverbefälhavaren, tjejen, har utdelat order och direktiv så vissa fastställda hållpunkter under dagen har jag vilket ger mig en viss styrning och trygghet. Jag borde ringa några samtal, gå ut och titta på folk, men jag känner mig fan lite folkskygg just nu. Återigen ett symptom på det där med att ha saknat egentid. Fortfarande förväntar jag mig att kollegorna ska stiga in genom dörren. Äh, egentligen måste jag nog bara ha tålamod. Jag har inte ens varit hemma tjugofyra timmar så det är väl förståeligt att jag inte hunnit smälta allting än. Nu väljer jag att ha det perspektivet helt enkelt…