Ibland känns det som ren misär att möta det svenska samhället igen. Efter skönt eftermiddagshäng kommer jag hem och går igenom den postskörd som samlats sedan den senaste leaven för cirka nio veckor sedan. Ett betalningskrav för något gammalt slaskkonto hos Skandiabanken som jag trodde att jag avslutat innan jag åkte visade sig ha renderat ytterligare en missad påminnelse och som konsekvens ett fullkomligt oskönt inkassokrav. Okej, de kunde rimligtvis inte veta att jag varit borta ett tag, men det är den här typen av örfilar som gör att återinträdet i samhället inte alltid är så positivt som jag skulle önska. Och som en konsekvens späder det på det hat mot bankväsendet, deras satans profitkrav och tendensen att alltid köra över kunden som jag redan känner. ”Välkommen hem, Afghanistanveteraner!” Jo tack, jag känner mig välkommen. Lärdomen blir att avsluta allting innan du åker. Allting förutom relationen, i alla fall i mitt fall då för det hade och har jag verkligen inga planer på att avsluta. Men de där småutgifterna som dyker upp någon gång om året som du betalar och glömmer, de ska bort. Och var noggrann. Trots att du inte har tid eller kraft att göra det innan du åker eftersom du redan börjat leva i bubblan måste du göra det för annars får du, som tack för din tjänstgöring och staten och i förlängningen det svenska folket som röstat fram sina representanter, en jävla käftsmäll. Nu får jag bita ihop och ta itu med allting jag skjutit åt sidan under en längre tid. Och en sak är säker efter dagens överraskning: Skandiabanken har förlorat en kund för alltid!
Under dagen har jag haft en del tid att reflektera över en sak som togs upp under hemkomstprogrammet: Den där känslan av att andra inte förstår. Hur ska de kunna förstå? Jag försöker att behärska viljan att berätta allting jag sett och upplevt eftersom jag vet att människor i allmänhet helt enkelt inte är särskilt intresserade av den så totalt annorlunda vardag jag upplevt i närmare ett halvår. Ingen vill vara den där tråkiga typen som bara maler på, så jag håller käften så mycket det går även om jag ibland inte lyckas och så fort jag kläcker ur mig något förstår jag hur svårt det är att relatera till om du inte var just där och då. Vissa saker är rätt enkla att förstå i och för sig; tiggande barn finns överallt och bisarrt lastade fordon likaså. Och mycket krävs bara lite fantasi för att sätta sig in i. Fast känslan att gå över ett fält med två jägarplutoner på en nattoperation är svårare att förmedla. De små detaljerna om fältets beskaffenhet, känslan av kroppsskydd som skaver mot köttsåren, ljudet av röster där du trycker dig platt mot marken… Med tiden kommer troligtvis viljan att berätta att lägga sig, men just nu när allt fortfarande är så färskt, är det också en del av problematiken med att komma hem…
Jag tror inte på att trycka ner viljan att berätta. Viljan att berätta innebär att du behöver prata om det och berätta om det för att bearbeta allt som har hänt. Skit i om folk inte är mer än måttligt intresserade. Prata, visa bilder, beskriv och förklara. Det kommer hjälpa dig på vägen att komma tillbaka i gängorna hemma mer än du tror.