Spela tv-spel, kettlebellträning, handla, laga mat, sitta framför datorn – embryot till en daglig rutin har tagit form. Det jag ska försöka peta in nu är bokskrivandet. Innan Fortfarande ligger allting lite för nära för att jag ska våga läsa igenom alla mina blogginlägg, gå igenom alla bilder och avhandla allting mentalt en gång till, men jag bedömer att efter medaljceremonin är jag redo att ta steget. Innan jag översköljs med vrede över att jag inte nämner varken bröllopsplanering eller umgänge med vänner och familj vill jag bara säga att det naturligtvis också kommer att förekomma i förhoppningsvis större mängder.
Innan vi for hemåt var jag så trött på Afghanistan att jag svor på att inte sitta klistrad framför alla nyheter som handlar om den svenska insatsen, ISAF eller landet i stort. Nu sitter jag ändå där och läser samma nyheter som alla andra. Några få rader om svenska och finska soldater som blivit beskjutna. Helt plötsligt trycker jag inte på all information om händelsen. Vilka var det? Hur gick det till? Var hände det? Jag har reducerats till en åskådare, precis som anhöriga och andra intresserade har varit hela tiden. Även om jag fortfarande kan relatera till känslan därute, se och höra det framför mig, börjar avståndet i både distans och engagemang att växa. För bara ett par veckor sedan stod jag ute i en nästintill övergiven by i bergstrakterna, svettig och trött, men nu känns tanken så abstrakt. Som om jag inte varit där. En dröm som varade i ett halvår, längre om du räknar insatsutbildningen, och som sakta men säkert löses upp i kanterna nu när jag vaknat. Min värld var två bubblor: den lilla bubblan där hemma och den ännu mindre bubblan i vårt insatsområde. Pang. Den ena bubblan har spruckit. Och jag är tillbaka i den andra bubblan. Det är konstigt. Men, och det är väldigt viktigt men, Sverige är världens vackraste land. Mitt liv lyckas vara underhållande, häftigt och bekvämt på samma gång. Jag behöver inte hålla ögonen på tak, konstiga spår i marken, rabiessmittade jättehundar och påtända män i vad som kanske, kanske inte är polisuniformer med kalasjnikovar slängda över axlarna. Jag kan äta paj när jag vill. Lyssna på tjejens snusande bakom mig i soffan. Gå ut och ta några drinkar med polarna. Det är fan inte så dumt…
Kommentarer