Falling down…

Trettio timmar. Så länge hann jag vara hemma innan vi hade vår första meningsskiljaktighet. På många sätt var det lättare att komma hem på leaven, för då fanns inga större förväntningar på hur det skulle bli. Nu har vi nog målat upp en bild av livet efter insatsen som på bägge håll är felaktig. Framför allt tror jag att tjejen har ställt upp för stora förväntningar på mig. Jag har fullt upp med att försöka plana ut på olika sätt och ta tag i det där som aldrig hann göras, och dessutom är jag inte särskilt mycket för förväntningar i allmänhet heller. Det stressar mig faktiskt; att inte veta riktigt vad jag borde ha gjort eller att i alla fall inte fått ta tid på mig för att hinna pusta ut och komma in i gängorna igen. Jag misstänker att tjejen går runt och värderar alla mina handlingar ur ett ”jaha, nu tänker han snart sticka ut igen”-perspektiv vilket säkerligen är jättejobbigt för henne också. Problemet är det där med tillgängligheten. Att jag sade att jag skulle vara där för henne. Det går att tolka både bokstavligen och mer bildligt, och vi jobbar utefter två helt skilda tolkningsföreträden i den frågan. Gå ut eller inte gå ut med kompisarna så här snart efter att vi har kommit hem, det är ett exempel. Ett annat är det faktum att jag inte blivit bättre på att plocka efter mig vilket jag tillskriver att jag fortfarande inte riktigt hittat min plats än medan sambon verkar se på det som om jag inte ens tänker försöka. Tid. Det handlar om tid. Från bägge hållen. Jag ska verkligen försöka att göra allting, men jag känner att jag måste få mera tid eftersom jag, med undantag för korta, intensiva leaveperioder, ändå varit borta ett halvår i en främmande miljö. Samtidigt förstår jag henne för jag kommer hem och saboterar de rutiner, den ordning hon byggt upp under samma halvår. Det är nog inte lätt det heller. Hon menar att jag är dålig på att visa att jag faktiskt vill vara hemma och att jag vill vara hemma med henne, men det vill jag. Det är bara lite knöligt eftersom huvudet fortfarande är fullt av tankar som inte riktigt rör det här livet än, och det har ingenting med viljan att vara med henne att göra. ”Show, don’t tell” sägs det inom författandet. Jag kan ha problem med det ibland. Nu hoppas och tror jag att det bara är något övergående, de initiala friktionerna som ställer till det, men annars ska jag tamejfan avtvinga Försvarsmakten några parterapisessioner där vi båda två tillsammans kan få verktygen vi behöver…