Jämfört med Afghanistan och afghanernas enkla, för att inte säga simpla, liv är Sverige och våra möjligheter här obegränsade. Ändå förvånas jag över att vi väljer att konstruera svårigheter istället för att bara vara öppna, glada och tacksamma för att vi har det så bra. Igår tänkte jag ta en liten sväng ner på byn och kolla vad som händer en vacker löningslördagkväll i Stockholm. Utgång i Sverige är som de flesta vet en smärtsam och orättvis process som strukturellt påminner mycket om klanproblematiken i Afghanistan, men ett halvår utan någon form av regelbundna krogbesök hade uppenbarligen fått mig att glömma hur absurt system vi har. Jag minns när jag var arton och ofta fick ett ”du vet att det är tjugo här, va?”. Nå, igår kväll möttes en kamrat och jag av ett ”öh, ni vet att det är arton här, va?”. Förstummade tittade vi på varandra. Vi hade precis visat leg och även om vi är mycket välbehållna för vår ålder borde ingen tvivla på att vi ändå passerat den magiska myndighetsgränsen. Försynt påpekade vi att det var okej, att vi ligger ett gäng, faktiskt onödigt många, år över den gränsen. ”Alltså, ni vet att det är arton här, va?” ”Vadå, menar du att vi inte får komma in för att vi är för gamla?” ”Ni får fatta det beslutet själva, jag säger bara att det är arton…” svarade den osnutne entrévärden, som själv torde ha befunnits sig någonstans mellan drogad tjugotvååring och sliten trettioplussare. Vi vände vid kassan efter att dessutom fått ett ”drick en vatten innan du dricker nästa öl” slängt efter oss. Kan det vara så att ett rödsprängt öga har andra förklaringar än fylla? Kanske, låt säga, ett gäng flygresor, tågtransporter, hemkomstverksamhet…?
Jag har svårt att ta den där utelivsverksamheten på allvar numera. Det har jag alltid haft, men det är värre nu. Lättklädda människor mellan höghus som dricker sprit och pratar om Melodifestivalen, jag vet inte om det går att komma längre från Afghanistan än så. Konstrasten gör Sverige till ett Blade Runner-landskap. Och som science fiction-nörd snarare än naturromantiker kan jag inte låta bli att älska det. Fast jag önskar att diskussionsämnena i krogköerna, vid bardiskarna och på dansgolven kunde vara lite mer substantiella. Fick Loreen bara noll poäng av italienarna? Ah, för jävligt. Indignerade journalister kommer att skriva om denna skymf i flera veckor. Fortsatta strider i Syrien? Det vill ingen läsa om när Christer Björkman badat i hotellpoolen eller fontänen eller vad fan det nu var. Jag är som jag tidigare skrivit en stor fantast av att alltid se underhållningsvärdet i allt som händer, men underhållning behöver inte vara lättsamt jämt och ständigt. Någon gång önskar jag att jag kunde slippa krogkön, ställa mig i baren och hamna i en diskussion rörande Pakistans delaktighet i oroligheterna i Centralasien med en främmande människa…
Kommentarer