Okej, så här ligger det till: Jag fick ett erbjudande om att vara med på telefon i Karlavagnen i P4 ikväll (pågår just nu tror jag) där jag med flera skulle tala om att komma hem efter insats, men efter att ha bloggat mer eller mindre anonymt under så lång tid har jag svårt att bryta den grejen. Inte för att jag är rädd för konsekvenserna längre nu när jag är hemma utan för att jag inte vill att vem jag är ska dra fokus från det jag vill berätta. Att tacka nej till en jättepublik kanske är dumt för en aspirerande författare, men jag har vant mig vid er, den kanske något mindre men ack så trogna publiken, och den familjära stämning vi har och föredrar den. Jag hoppas att ni också gör det.
Även om Afghanistan glider allt längre tillbaka i tankarna kommer vissa saker tillbaka, inte minst när jag ser film. Allt från hur lätt, och skev, vapenhanteringen ser ut i en del rullar (inte för att jag är expert, men jag vet hur tungt och bökigt det kan vara i alla fall) till hur fantastiska resurser de alltid har tillgång på film. Samtidigt föds en annan tanke som skrämmer mig en smula. Som sagt, jag är inte skyttesoldat och sov inte i armhålan var och varannan natt i insatsområdet utan jag var ute ett par gånger och är nöjd med min insats, hur enkel den än må ha varit där. Ändå upplevde jag att jag efter ett tag fick en viss skärpa i mitt sätt att tänka och röra mig i terrängen och byarna. Nu är jag livrädd för att den erfarenheten, vanan att röra mig i utrustningen och tankesättet ska försvinna under den långa semestern som väntar. Jag har inte gjort det här tillräckligt länge för att uppträdandet i skarpa situationer, dock inte krig eftersom jag hade tur och slapp det, ska vara ett ryggmärgsbeteende. Träning är en sak och en fantastisk sådan att falla tillbaka på, men verkligheten med de friktioner som kan uppstå är faktiskt en annan. På så vis kommer jag att sakna Afghanistan som läromästare. Alla lärdomar är inte av godo, verkligen inte, men när det gäller en del saker är just nu det landet och den specifika situationen oslagbara för att ge dig ovärderliga kunskaper…
TACK! Jag tror inte att du själv är medveten om vad din blogg har underlättat för mig och många andra. Att kunna följa din blogg, dina inlägg, dina erfarenheter har underlättat för mig. Afghanistan har inte varit ett främmande, hemskt land. Din blogg har gett mig en helt annan bild av landet som en person jag älskar har levt i i ett halvår. Jag vill att du bär med dig, oavsett kommentarer som kommer upp, att du har hjälpt så många anhöriga i Sverige att kunna hantera denna mission på. Hoppas att du mår bra och att du smärtfritt ska få tillbaka din vardag. Många varma hälsningar!!
Å andra sidan så är väl skärpan och rörelsemönstret betingat av situationen, och i vardagslunken härhemma tillåter sig även den rutinerade jägaren att inta en mer avslappnad attityd! Jag skulle inte se det som skrämmande att det här mattas av, däremot nöjd med vetskapen att jag har förmågan när det krävs.
Kloka ord, Pewe!