Denna enorma hysteri runt Loreens vinst i Melodifestivalen gör mig förvånad. ”Största segern sedan 1700-talet” skrek någon ut i rubrikform. Andra jämför det med frihetskämpar, revolutionärer, stora steg för mänskliga rättigheter och gud vet vad. Jag betraktar det som ännu en onödig kostnad för skattebetalarna (Azerbajdzjan lade 450 miljoner på spektaklet), men så är jag inte en stor fantast av spektaklet heller. Underhållningsvärdet för mig är obefintligt. Det var det däremot inte för The Avengers. Jag är fortfarande barnsligt förtjust i 3D-effekter, kanske för att jag inte hunnit uppleva dem särskilt mycket än. Från min barndom minns jag när dataspelen för första gången började simulera en 3D-värld med kantiga polygoner och nu, nu tittar vi på bio med djupkänsla. Samma förtjusning visar många afghaner när du visar dem foton i en systemkamera. Jag minns en liten by i provinsen Samangan där halva byn, den manliga halvan, engagerade sig i mitt fotograferande. Det poserades med åsnor, en av åldermännen sög tag i vad jag förmodar och hoppas var hans barnbarn för att låta sig förevigas på bild och det bjöds på glada skratt. Samma glädje, en helt annan miljö.
Sakta men säkert är jag på väg tillbaka. Med det menar jag att jag börjar slöa framför datorn, glo på tv och falla in i semesterrutinerna. Den förkylning jag drog på mig sista veckan i Afghanistan vägrar släppa, men så kanske jag inte riktigt har vilat helt och hållet heller. Fortfarande ligger den där känslan av att jag måste träna hårt och bli stor och stark för att orka med grabbarnas tempo kvar och spökar i bakhuvudet. Idag fick det bli en promenad med tjejen. Trots moln och en frisk, sval luft är Sverige fantastiskt. Går det att skapa en utopi som slår denna? När du är mitt uppe i livet i Sverige ser du alla dess fel och brister, och svär över små saker. Jag läste till exempel om femtonåringen som blivit polisanmäld för att ha skrivit elaka statusmeddelanden på någon annans Facebook. Säkerligen jättejobbigt för den veke, men på riktigt, är det inte ett jävla icke-problem? Varje dag tycker jag mig läsa om den typen av helt imbecilla fenomen som ska ältas på nyhetsplats och som upprör människor som uppenbarligen saknar viktigare saker att uppröras över. Eller kanske ännu troligare: saknar förmågan att se vad som är viktigt att uppröras över. Ställt mot exempelvis Afghanistan är det svårt att tänka sig att en skönare värld även om en unge råkar glömma logga ut från Facebook till andra ungars stora lycka. Visst, hur allvarligt du ser på problemen beror säkert på utgångsläget, men i mitt fall är det så pass bra att jag på många sätt upplever att livet i Sverige är svårt att förbättra. Tyvärr kommer väl minnena att blekna att jag till vintern sitter i min kalla bil som vägrar starta och svär över hur jävligt livet är. Synd och skam, den här känslan borde sitta i för evigt…
Kommentarer