Utan att på något sätt framhäva mig vill jag påstå att jag aldrig var riktigt rädd i Afghanistan. Inte ens den första patrullen, när jag tillsammans med ett gäng finska soldater, släpptes ut vad som för mig var helt okänd terräng för att i dimman gå över leriga fält mot ödsliga byar var jag rädd. Nervös, absolut. Men inte rädd. Kanske var det för att det blev för stor förändring för att jag skulle ta in det. Även under senare operationer lyste rädslan med sin frånvaro. Att jag ständigt hade sällskap av stora, starka, tuffa soldater var säkert en bidragande faktor, men en annan är jag faktiskt inte blir rädd så lätt. Fast nu är jag det. Nu när allting snart är slut.
Jag ser fram emot medaljceremonin eftersom den på ett sätt är det som förankrar mig i Afghanistantiden, den som inte låter mig släppa det och gå vidare med allt annat som behöver göras. Samtidigt är jag rädd för att släppa taget. Jag tittar på ökenuniformen och inser att snart ska jag lämna in den för att kanske aldrig mer ta på mig den. Jag är rädd för att minnena ska blekna och bli till samma suddiga fragment som min episka backpackingresa för tolv år sedan. Jag är rädd för att den nära vänskap jag knutit till många kollegor ska förpassas till relationernas bakgård. Jag är rädd för att de stora händelser jag varit med om som hjälpt till att definiera mig ska tappa sitt värde i en värld där ingen bryr sig. Jag är tamejfan livrädd för att låta bloggen falla i glömska när jag slutar skriva. Så nu är jag faktiskt rädd. Nostalgi, sentimentalitet och förändring är en farlig kombination om du inte lyckas balansera dem rätt…
Jag kan inte svara för din rädsla om relationerna du knöt där nere, jag kan inte svara för hur du kommer minnas den här resan i framtiden, jag kan inte heller svara för din rädsla om att släppa taget ska övervinnas. Jag kan inte ens svara för hur du ska minnas världsliga saker i en del av världen där ingen bryr sig. MEN, den här bloggen kommer aldrig glömmas, inte av mig, inte av min sambo. Vi kommer alltid att ha det här, den här bloggen har varit en helt otrolig hjälp för oss, och jag kan bara gissa hur stor hjälp den har varit för de som har haft sina anhöriga där nere. Var inte rädd för det, ingen glömmer en sådan insats du gjort, och då syftar jag inte på FS22…
En sak kan jag lova dig broder. Du kommer aldrig att blekna för mig, du kommer att vara samma starka färgklick som jag första gången träffade på Livgardet.
Martin: Brother in arms now and forever!
Sörmlänningen: Din tur att ta upp stafettpinnen när jag lägger ner den. Jag ser fram emot att läsa om dina äventyr!
Hej! jag är inte anhörig till någon på mission, utan istället en flickvän till en sjöman inom handelsflottan. Samtidigt har jag ett arbete, inte alltför fjärran från FM. Din blogg har givit mig väldigt mycket. Jag har följt den med stort intresse, dels ur sjömanstjejsperspektivet hur det känns för ”den som är borta” (min kille är iväg 2-3 månader i taget), dels ur perspektivet att jag är mycket intresserad av Afghanistan och såväl militära, civila som säkerhetspolitiska frågor. Jag hoppas innerligt att du fortsätter att blogga även efter missionen, så att vi lojala läsare får en chans att följa med lite till. Många varma hälsningar