Jag har knappt hunnit lämna Afghanistan och tanken på att det där finns många människor som vill se mig död (förhoppningsvis inte mig personligen utan endast i egenskap av utländsk soldat) när jag tvingas möta nästa dödliga fiende: Stockholmscyklisterna. Under morgonens kraftpromenad höll jag på att bli överkörd ett tiotal gånger. Den anarki som råder i den afghanska trafiken är ingenting mot de höghastighetssjälvmordscyklister som siktar in sig på oskyldiga fotgängare. Och nu bär jag inte kroppsskydd och vapen så jag har egentligen inget maktmedel för att få dem att sakta ner, ja förutom min kettlebellstöpta öltunneformade kropp som inte skulle vara särskilt bekvämt för någon cyklist att ränna in i. Att kaos uppstår i en trafiksituation där det inte finns något krav på att du har körkort är lätt att förstå, men att där skulle uppstå en större respekt för medtrafikanterna, eller i alla fall en slags tolerans, än i ett land där de flesta är utbildade i både trafikvett och mänskliga rättigheter är obegripligt. Nu är i och för sig inte stockholmare särskilt kompetenta förare i vanliga fall, men jag hade nog förväntat mig att inte komma hem från Afghanistan bara för att bli nermejad av en lattefarsa på racercykel…
Imorgon bär det av till Karlsborg igen för ceremonin som ska sätta punkt för sagan om FS22. Inte helt, det blir ju en återträff under hösten för att utvärdera hur fan vi mår egentligen, men ändå det stora avskedet. Under ett litet mingel med ceremoniella inslag vi hade under hemkomstdagarna tog stabschefen, en man vars passion för historia och ritualer gränsar till min egen för tv-spel, tillfället i akt att kalla oss alla för livhusarer oavsett vilket förband vi till vardags är anställda vid. Det var ganska fint egentligen. Jag känner att jag när som helst skulle kunna ta mig förbi där och slänga lite käft över en kaffe tillsammans med mina forna kollegor och det är en rätt trivsam känsla. För mig som är så pass ny som jag är i Försvarsmakten känns det även lite som ett andra hem. Kanske inte rent geografiskt eller historiemässigt, utan på ett socialt plan. När allt kommer till kritan har jag faktiskt jobbat längre med K3 (och de andra förbanden som deltog i insatsen också naturligtvis) än med mitt eget hemmaförband. Hur mycket de har smittat av sig på mig i fråga om attityd och metoder återstår att se till hösten när jag går tillbaka till jobbet…
Kommentarer