Varför går tiden så snabbt när du vill bromsa in och bara njuta av västvärldens frukter? Varför känns tanken på att tillbaka till Afghanistan om inte lika påfrestande som första gången så åtminstone rätt jobbig just nu? Och varför envisas Försvarsmakten med att betala ut lönerna den tjugosjätte om den tjugofemte infaller på en söndag? Frågorna är många. Jag försöker att krama ur varenda sekund men inser att hur jag än gör så kan jag inte få dem att räcka i evighet. Idag väntar bland annat hamburgergrillande och socialt umgänge, men även en del ärenden. Jag delar alltid upp dem på så sätt att jag gör ett eller två i början och låter resten trängas i slutet. På så sätt kan jag ge mig extra ångest och onödigt lidande som jag egentligen inte behöver. Det gäller att kunna plåga sig på bästa sätt, annars kan man bli bekväm. Bland dagens saker att göra finns bland annat den där hindersprövningen som måste skickas in samt ett gäng räkningar som jag stoppat huvudet i sanden för. En mysig grillunch ska också betas av.
I medierna handlar rapporteringen om Afghanistan om attacken mot kollegan och den amerikanske soldaten som sköt ihjäl civila, och det är väl inte så konstigt egentligen. Jag märker hur lätt det är att tappa mitt eget perspektiv när jag inte befinner mig i informationsflödet, och när mina egna erfarenheter börjar luckras upp i kanterna och känns som en dröm. Som anhörig utan egen erfarenhet måste det vara mycket svårt att skapa sig en bild av hur det är eftersom den uppfattningen dels är subjektiv, dels formas av en mediebild som ligger som en skugga över tiden och som bara bryts av under några veckor då och då när soldaten återvänder hem, visar bilder och berättar…
Kommentarer