Hoppa till innehåll →

När fan blir gammal…

Den senaste tiden har jag fått flera tillfällen att reflektera över rädslor och det är konstigt nog inte kopplat till insatsen annat än i den vidaste mån. Nej, det handlar om min inställning till att flyga. Eftersom Sverige inte har landförbindelse med alla andra världsdelar och jag gillar att se nya platser innebär det att jag tillbringat en hel del tid i luften, något som aldrig varit ett bekymmer tidigare. Fast nu är det jobbigt. Jag vet inte om det är för att jag börjar bli äldre och den där känslan av odödlighet som ungdomen för med sig har försvagats, men nu tycker jag att det värsta med att åka exempelvis till Afghanistan är att det är två eller tre starter och lika många landningar. Det där satans krängandet när planet passerar molnen, det där vinglandet som en skadeskjuten fågel inför en landning i snöstorm, de där konstiga ljuden innan planet lyfter skrämmer mig så in i helvete. Det är en så onaturlig känsla att jag har svårt att hantera den. Och det är nytt för mig. Jag brukar kunna bearbeta sådant, men det blir tuffare och tuffare att hantera. Än så länge drar jag mig inte för att resa på grund av det, och lusten att se saker är starkare än rädslan att krascha, men vägen är inte längre viktigare än målet…

Publicerat i Uncategorized

En kommentar

  1. Mmmm för mig är det tvärtom … med flygningen menar jag. Jag var rädd när jag hade småbarn – och de inte var med i planet när jag reste – för tänk om jag/vi dog och de blev föräldrarlösa?! Nu klarar de sig utan mig – på det substantiella/ekonomiska planet – men jag vet ju att de älskar mig och skulle bli ledsna om något händer. Men jag tycker förstås att vi kunde flyga nonstop!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *