Vad gör jag när solen står som högst och öser på med full volym? Söker skydd i gymtältets skugga naturligtvis. Idag var jag dessutom gymmets konung i cirka trettio minuter där jag stod med min vattenmelonstora kettlebell. I och för sig råkade jag vara ensam på gymmet, men vad gjorde det när fantasin lade till stora skaror av fans som vrålade mitt namn vid varje repetition. Det blev ett ganska hårt och bra pass, och som vädret ser ut lär jag inte direkt satsa på att slimma mig till perfektion i löpspåret. De cirka tio litrarna jag svettas dagligen behöver inte dubbleras…
En fascinerande aspekt av krig är att det utspelar sig på flera olika arenor, i flera olika tidsrymder och både på ett teoretiskt och praktiskt plan. Lägg till friktioner, komplikationer, oförutsedda händelser, olyckor och ren tur och du får ett oändligt spel med både oändliga begränsningar och oändliga möjligheter. Nu låter det som om jag glorifierar krig, men det finns onekligen en tjusning i att kunna specialisera sig, bredda sig, teoretisera och praktisera på samma gång. Samtidigt finns baksidorna och den är jävlig. För jävlig många gånger. Det där är svårt för samvetet ibland. Ingen vill vara ond och fascineras av mänskligt lidande, och det är väl där pacifisternas rimliga argumentation ligger. ”Hur kan du vara en del av sådant?” Nu är ju verkligheten mer komplex, och för mig som inte sparkar in dörrar till höger och vänster, lobbar handgranater som popcorn och skjuter ned fiender på 2 400 meter med ett gevär, är det fortfarande den mentala utmaningen som är intressant. Fysiskt skulle jag förmodligen utmana mig mer om jag började bestiga berg eller satsade på att vara med i Gladiatorerna, och visst finns det mentala utmaningar som också skulle vara spännande utanför Försvarsmakten, men just nu trivs jag extremt bra. Extremt bra som i att all den där våndan jag hade första svängen är bortblåst och ersatt av andra våndor, och att jag verkligen ser fram emot att komma hem. Men jag lider inte det minsta förutom av värmen. Ta i trä…
Kommentarer