”In vino veritas…” Igår hittade jag om inte sanningen så åtminstone nya uppslag i den bar jag precis uppgivit att jag inte gillar att jobba. Där fick jag. Jag skulle kunna säga att jag hade fel, men riktigt så enkel är inte verkligheten. Jobbet, vilket sannerligen är en överdrift eftersom den minimala genomströmning av människor som ägde rum hade kunnat skötas av väldresserad schimpans, är inte min kopp grönt sött te, men att prata med människor är det verkligen och jag råkade ha tur. Eller skicklighet. Utan att framhäva mig för mycket så är jag rätt bra på att ta människor, en bieffekt av att faktiskt vara intresserad av människor. Inte alla förstås, men de flesta i alla fall. I varje människa bor, hur töntigt det än låter, ett unikt öde och rätt berättat har de flesta en spännande historia. Min blir förmodligen ännu mer spännande efter den här vistelsen, men så var det faktiskt en av drivkrafterna för mig att åka också, det där med att ha historier till barnbarnen.
Jag märker att jag har fastnat i tankebanor om varför jag är här, vad mitt bidrag är, vad jag får ut av det hela. Psykoanalysen säger mig att det beror på att slutet närmar sig. Förhoppningsvis och troligtvis slutet på missionen, inte slutet på mitt liv. Men det här med rädsla tänker jag ganska ofta på. Ena stunden är jag ett med allt, helt i nuet, så jäkla feng shui man kan bli. Nästa tvivlar jag. Kan jag, vill jag, bör jag, ska jag? Ibland räknar jag mig själv som så otroligt tuff, kapabel att överleva i alla miljöer. Så möter jag någon som är verkligt tuff på riktigt och inser hur långt jag har kvar. Samtidigt måste jag säga att jag kommit långt från den person jag var som barn. Visst, jag har väl för det mesta trott på mig själv, men om personer jag hade runt omkring mig när jag var barn såg mig nu skulle de nog inte känna igen mig. Det gäller både fysiskt och psykiskt. Faktiskt har det hänt vid något tillfälle. Är det då viktigt att vara tuff? Nej, ur mitt ständigt närvarande ”spelar något någon som helst roll i den kosmiska tidsuppfattningen?” är det självklart inte det. Är det viktigt för min omgivning? Nja, inte särskilt. Är det viktigt för mig? Ja, det är nog det trots allt. Med tuff menar inte jag att alltid vara hårdast, grymmast eller mest kompetent. Men att, som de så fint säger i film efter film, ha modet att möta sin rädsla och göra vad som krävs fastän insatsen är hög, ibland mycket hög, är viktigt för mig. Varje sådan seger ger mig ny styrka, en ny platå att utgå från. Samtidigt får jag vara medveten om att balansera riskerna för annars är det lätt att en dag hoppa från en högre klippa än jag klarar av, och jag väljer att inte vara dumdristig…
Kommentarer