Så sitter man här med den lilla, lilla känslan av obehag i magen. Inte för att jag inte trivs utan för att ännu en helg har passerat och nedräkningen fortsätter. Fan att man inte kan trycka på en knapp och stanna tiden. Bara ett par veckor så jag hinner smälta allt. Sedan kunde jag trycka på ”Go” med gott samvete. Nu pirrar det lite i magen eftersom vi också går in ett utbildningskritiskt skede där saker måste börja falla på plats. Fast det löser sig nog, det brukar det göra. Jag är rätt bra på att den amerikanske marinkårens inofficiella motto: Improvise, Adapt and Overcome. Det har jag gjort hela mitt liv och även om jag naturligtvis tvingas planera och strukturera i mitt dagliga jobb har jag ändå en orubblig tro på att jag hittar lösningar om något skiter sig.
Idag träffade jag en kollega för en eftermiddagsfika. Sjukt nice att träffa människor utan att Livgardet får stå som astråkig kontextuell ram. Även om vi pratade mycket jobb är det spännande att lära känna sina kollegor på ett djupare plan. Och så råkar han vara en av de vettigaste människor jag träffat, inte bara på missionsutbildningen utan sedan jag började jobba för Försvarsmakten. Vi diskuterade bland annat hur man ska hantera det här med att vara borta från sin partner. Min lösning börjar utkristallisera sig: Muta henne bäst jag kan. Just nu ligger vår höstresa i potten. Sedan blir det en vårresa, en sommarresa och troligtvis även en höstresa. Glömde jag säga att vi gillar att resa? Förmodligen sitter det ett gäng amatörpsykologer och hävdar att vi ”måste reda ut allting innan” och att vi ”inte ska fly från problemen”. Kanske tycker ni att jag väljer den enkla vägen ut och att hon är naiv som går på det. Låt mig klargöra en sak: Vi är inga idioter. Ibland är det bara så att livet kan vara enklare än vad man tror. Istället för att fokusera på bekymren som kommer – för de kommer, det vet vi –väljer vi att försöka ha roligt och skapa trivsamma minnen att luta oss tillbaka på när vintern kommer.
På tal om vintern så har det börjat bli sjukt mörkt om kvällarna om någon nu råkat missa det. Jag gillar det i och för sig. Mörkret gör människor anonyma och jag gillar den känslan. Stora koftor, enorma tekoppar, kanske lite duggregn; höstens estetik är underskattad. Tyvärr har jag inte fått tummen ur röven och köpt min planerade fotoutrustning så jag kan inte gå omkring och fota allt jag ser i svartvit Felicity-style. Istället får ni fortsätta hålla tillgodo med mina iPhone-tagna snapshots.
Kommentarer