En ny början…

Det var inte så lätt att hålla fingrarna borta från tangentbordet som jag trodde. Era snälla och uppmuntrande kommentar gav mig också något att fundera på. Efter mycket tankearbete, och ett och annat samtal hem, har jag beslutat mig för att göra ett nytt försök, men vara lite mer restriktiv i vad jag skriver om. Det är inte bara av ondo utan kan betyda att jag försöker beskriva vardagen mer än jag gjort tidigare för att undvika konflikter rörande det mentala landskap jag brukar vandra planlöst i. Så nu kör jag igen. Vi är ju så nära målet…

Igår hade jag förmånen att besöka en afghansk skola. Jag tror aldrig jag känt mig så känd som jag gjorde när jag klev innanför murarna. Hundratals ungar omringade mig och till min förvåning kunde jag konversera direkt med dem utan tolk eftersom de talade rätt bra engelska. Jag vet inte hur många smutsiga barnhänder jag skakade, många var det i alla fall. Det där med smutsiga händer kan låta hårt, men som alla föräldrar, personalansvariga på företag och vårdpersonal vet är ungar en källa till sjukdom och här, där vattentillgången inte är i närheten av svenskt överflöd kan handskar och handsprit innebära skillnaden mellan stridsduglig eller sängliggande. I vilket fall hade jag väldigt roligt trots att barnkärlek inte står på listan över mina egenskaper. En mager sextonåring som talade mycket bra engelska och som faktiskt tog över rollen som tolk frågade mig hur jag trodde att Afghanistan skulle kunna komma tillrätta med sina problem, och anförtrodde mig även att han ville bli advokat för att kunna hjälpa landet. Vilken kontrast mot ett par andra ungdomar jag träffade i samma område. De vägrade skaka hand, ljög mig rakt upp i ansiktet när jag ställde frågor och var oerhört otrevliga. I dessa vågskålar, vågar jag påstå, ligger Afghanistans framtid. Utbildning. Om den sidan som tror på utbildning får grepp om landet har de en chans för utan utbildning finns nog ingen chans att gå vidare. Jag menar inte att alla ska bli jurister eller läkare, men en grundläggande utbildning ger dem i alla fall en chans att mer källkritiskt granska vad som händer i samhället och ökar möjligheterna att själva påverka hur de vill ha det.

När vi var där var det enbart smågrabbar i skolan, men vi fick höra att även flickor går i skolan där vilket jag personligen alltid ser som en seger. Okej, det kanske inte nödvändigtvis är ett resultat av mina insatser, men det innebär i alla fall att vi håller den värsta förledda fanatikerna på en armlängds avstånd och det om något gör mig bättre till mods. Nu är det inte bara jag som är här utan jag brukar tala en del med soldaterna på fältet, skyttegrabbarna som är de verkliga knegarna. Många av dem är frustrerade över situationen och framför allt tror jag att det i många fall handlar om den ofrånkomliga diskrepansen mellan detaljnivå och helikopterperspektiv. Men jag förstår dem. Många beslut från högre nivåer ter sig helt absurda även för mig och då har jag troligtvis ett bredare perspektiv eftersom jag har en befattning som kräver det. ”Om någon frågar mig varför jag är här skulle jag säga ’för personlig utveckling’ eller ’äventyret’. Jag ser ingen annan anledning”, sade en kille till mig. Det finns en ilska som kokar i dem och som handlar om att göra skillnad. Många av dem vill verkligen göra nytta, men upplever att vi går i cirklar. Återigen en känsla jag kan relatera till. Samtidigt måste vi vara medvetna om att det är en process, ett skeende, och att även små, till synes oväsentliga delar kan tillsammans åstadkomma en större förändring. Tyvärr innebär det att i alla fall jag upplever att jag inte får det kvitto jag skulle vilja ha på att jag gör rätt saker. Nåja, ibland får man vara glad över det lilla. Och en handskakning och ett blygt leende från en liten grabb som gömmer sig bakom sin äldre bror kan vara så charmigt i sig att de stora sakerna helt enkelt får vänta ett tag…