Ännu en dag med strålande sol och stekande hetta börjar lida mot sitt slut. Kvällarna är i och för sig fantastiska då det helt plötsligt blir möjligt att anstränga sig när temperaturen inte längre ligger ett gäng grader över svensk högsommar. Nu ska jag i och för sig ta det lugnt eftersom jag känner en begynnande infektion i lungor och svalg, och jag inte vill riskera att göra det värre. Feber i det här klimatet är ingen dans på rosor…
Jag var uppe med tuppen i morse, vilket betyder att jag gick upp sisådär kvart i åtta och tryckte i mig lite bacon med persikohalvor. Eftersom jag inte avfyrat vapnet på flera månader hade jag bokat in en instruktionstimme och det var tamejfan ett genidrag. Precis som så många andra kunskaper är skytte en färskvara som behöver underhållas och konstigt nog är det en av de kunskaper som kanske inte haft högsta prioritet i mitt spår. Fast nu känner jag att jag är på banan igen. Jag klarar kanske inte att skjuta stjärtfjädern av en pilgrimsfalk i flykten på 300 meter, men jag kan i alla fall hysta ett gäng kulor åt rätt håll om personen på andra sidan bordet får för sig att bli elak. Efter denna uppladdning fanns det bara en sak att göra: Sticka iväg och språka med barn.
Som jag berättade tidigare besökte jag häromdagen en skola. Idag åkte vi förbi där igen, bland annat för att lämna några foton vi tog förra gången som vi printat ut och laminerat åt dem. Jag fick också chansen att hålla ett litet tal för dryga hundratalet småkillar på en åtta, tio år. Mycket underhållande. Vi pratade bland annat om ansvar och att vissa saker ska man undvika att göra, och på frågan om de kunde lova att hålla sig borta från vägarna fick jag ett rungande ”JA” till svar. Trots sina unga år ställde många frågor på engelska, och förstod svaren redan innan tolken hunnit översätta. Det visar återigen att man inte ska döma hunden efter håren; bara för att Afghanistan är fattigt och även de fina skolorna mycket spartanska jämfört med svensk standard så håller undervisningen uppenbarligen rätt hög klass. Populäraste yrkena för dessa framtidshopp verkade vara tolk, läkare och ingenjör. Ett par stycken ville bli poliser och några soldater, men på det stora hela verkar även de unga trötta på krig och vapen. Jag kanske låter fånig, fast faktum är att jag blir så otroligt glad av att komma iväg och få träffa människor. Efter att ha talat till barnen satt jag och drack te tillsammans med skolföreståndaren och två unga män som företrädde byn. Afghaner kan vara svåra på så sätt att du ofta får dra svar ur dem, men när du väl frågar berättar de gärna. Som svensk kan det vara lite halvkämpigt att hålla liv i en konversation med en afghan, så det gäller att ta steget utanför komfortzonen och driva på.
Jag måste också passa på att berömma min kollegor på skyttet. De är helt enkelt så jävla bra. Ibland är det lätt att gripas av den där förbannade ”gräset är grönare…”-känslan när man ser amerikanernas coola vapen, finnarnas coola kroppsskydd, tyskarnas… äh, där kommer jag inte på något. Vad svenska soldater är bra på är att göra sitt jobb med en human vinkling. Det spelar ingen roll att jag tvingar in ett gäng storvuxna grabbar som skulle passa bättre inspärrade i en bur för att gå en dödsmatch med hamparep och krossat glas runt nävarna in i en skola med småknattar, de anpassar sig direkt. Plus att vi, trots egentlig avsaknad av prylar som ser häftiga ut, ser sjukt coola ut i oss själva. Jag inkluderar mig i gruppen trots att jag mer ser ut som en mörkskäggig, svettig jultomte.
Ikväll väntar, enligt RUMINT-källorna (rumour intelligence, det vill säga skvaller) en redig påskmiddag och det är inte en dag försent. Påsken i sig är väl inte något särskilt i min bok, men det är alltid trevligt att få något extra. Ett meddelande på Facebook hemifrån sade nämligen att jag hade fått ett stort påskägg med godis om jag varit hemma, och då kom min hemlängtan tillbaka med besked. Vägen till mitt hjärta går nämligen genom godishyllan på ICA Maxi vilket min flickvän upptäckte för länge sedan…
Kommentarer