Under ytan pyr det. Jag kan känna det i varje kroppsdel. En djävulsk förkylning som intagit mina lungor och som har sin framskjutna ledningsplats i halstrakten. Det är priset efter att ha skakat så många tassar, men just nu känns det värt det. Att prata med barn är ett sätt att få tillbaka åtminstone lite hopp för Afghanistan när det i övrigt känns tungt. Jag vore omänsklig om jag kunde stirra in i hundra par barnaögon och tänka att ingen av dem hade en chans, därför måste jag ju tro på att de ska få en om inte svenskt stabil så åtminstone hyfsad framtid.
Campen är just nu översvämmad av godis. Vart jag än tittar står det chokladägg, eller stora enkilosförpackningar med annat godis. Helt sinnessjukt. Rykten säger att det är tonvis med godis och när jag nu befinner mig i mitt sjukliga och ömkliga stadium är det svårt att säga nej till frestelsen. Fast nu får det vara bra. Härmed lovar jag och svär att inte äta mer av sötsakerna. Mitt mål är att komma hem som en vältränad soldat och inte som en smygfet skäggmupp. Skägget kan jag i och för sig raka av mig, men annars är jag nog rätt skenstark, det vill säga att jag är starkare än vad min kropp ser ut. En bra egenskap när du vill imponera på andra grabbar, mindre bra när du vill imponera på din flickvän…
Snart är det dags att börja planera för att det finns en framtid i Afghanistan som jag inte är involverad i och för varje dag känns det märkligare och märkligare. Nytt folk kommer hit och våra lugna, sköna rutiner kommer att störas ut. Kontakter ska överlämnas och den linje jag förespråkar baserat på mina erfarenheter och mina tankar kanske inte längre är giltig i den nya miljön. Det är rätt jobbigt att helt plötsligt inte vara nödvändig, att inte ha det syfte jag tjänat i drygt åtta månader. Som tur är har jag ett syfte hemma och jag har personer som behöver mig, och det är faktiskt en lättnad och ett stöd. För den som kommer hem till en tom lägenhet, kanske arbetslös och utan planer måste det vara en omställning som inte alltid är lätt eller ens önskvärd. Jag vet att jag kommer att komma in i mina vanliga rutiner för jag möts av kärlek (och en smula gnabb) och har framtiden utstakad för överskådlig tid. Nu säger jag inte att de som inte har en partner inte är älskade, jag menar bara att för dem kan det kanske vara svårare att landa efter en sådan här upplevelser. En positiv bieffekt av missionen är att även om vi inte alla kommer att vara bästa vänner resten av livet så finns det nu ett par hundra svenskar som var där samtidigt som du, led av samma värme som du, åt samma påskbuffé, såg samma fältartister och den kontakten, vare sig det är en djupare vänskap eller ytlig bekantskap, gör att du med största sannolikhet kommer att kunna hit stöd om du behöver det.
Kommentarer