Det där med saknad…

Tjejen ska snart ut och resa, och helt plötsligt är rollerna ombytta. Hon har inte lämnat landet än, men redan nu sitter jag här och saknar att inte kunna höra hennes röst på ett tag. Och oroar mig gör jag också. Vem ska ta hand om henne där borta? Hålla henne i handen och se till att ingen är dum mot henne? Inte för att jag skulle kunna ha gjort det även om jag varit hemma, då jobbet förmodligen inte hade tillåtit det, men nu känns det ännu värre. Kanske för att kommunikationskanalerna som är okej i bästa fall nu blir ännu färre med tidsskillnader, vansinniga utlandstaxor och hektiska scheman. Kanske för att det nu är jag som är hemma och väntar i viss bemärkelse. Min vardag löper ju på som den gjort rätt länge medan hon bryter av sin med den här resan. Förmodligen är det väl rätt åt mig att jag får smaka på min egen medicin och egentligen är jag övertygad om att allt kommer att gå bra, det är bara en viss känsla av maktlöshet som infunnit sig. Samtidigt unnar jag verkligen henne det här. Jag gav mig ut på mitt äventyr och nu får hon göra sitt. Sedan förstår jag också att det är en viss skillnad på att sticka ut på en kortare semesterresa och att dra ett halvår till Afghanistan så jag gör mig inga illusioner om att vi skulle vara kvitt; känner jag henne rätt kommer jag att få tillbringa resten av mitt liv med att kompensera detta, men det gör jag gärna. Det bästa av allt är att när hon kommer tillbaka återstår inte särskilt mycket innan vi ses igen, förhoppningsvis bägge två med nya perspektiv på världen och ny aptit på livet tillsammans…