Afghan rules…

Tillvaron i vårt provisoriska hem fortsätter ungefär i samma spår som tidigare, men nu känner jag mig faktiskt ganska färdig med det här. Inte bara att äta frystorkat ur påsarna, även om jag idag valde att lyxa till det med en burk köttbullar i gräddsås och naanbröd för att bryta av rutinen, inte bara att gå upp mitt i natten och glo i två timmar på ingenting, inte bara att se skalbaggar stora som våra fordon attackera i nattljuset – allt sådant kan jag hantera – utan jag känner mig ganska färdig med Afghanistan just nu. Tanken på att jag om en inte alltför avlägsen framtid snart sitter i mitt eget hem med tjejen och dricker en mojito framför datorn är som en hägring: så nära, men ändå så gäckande. Jag har ledsnat på att ständigt pendla mellan framtidshopp och uppgivenhet, på den totala bristen på den typ av struktur, ledarskap och ordning som ett liv i Sverige inpräntat i mina gener, på att individer där ute konspirerar natt och dag för att döda oss. Nu vill jag hem, vandra på asfalt, gå in på caféer och käka solskensbullar, höra min lilla gris snusa bakom ryggen när jag läser serietidningar och hon somnat i soffan. Det kanske låter som om jag är deprimerad fast det är jag verkligen inte. Jag trivs överraskande bra just nu, jag har roligt med kollegorna och jag känner mig belåten i största allmänhet, det är bara en generell trötthet som kickat in och som gör att även om jag är stolt och glad över att ha fått den här upplevelsen nu känner att jag är redo att åka hem…