Som ett led i den stora ”förbereda sig för livet där hemma”-processen valde jag idag att låta mister Flower raka av mig mitt contractorskägg. Det skulle ha gjorts för ett tag sedan, men eftersom jag blev sjuk fick det vänta till dess att krafterna kommit åter. Nu ser jag ut ungefär som jag brukar göra hemma i Sverige, men med tanke på att de allra flesta på campen inte sett mig utan skägg har det inneburit en chock för somliga. Än så länge leder den positivt inställda sidan, men antagonisterna finns där. Ibland misstänker jag att somliga kollegor har någon form av störning som gör dem oförmögna att uppskatta detta brott mot estetikens norm. Även mister Flower själv såg mycket skeptisk ut, jag vågar nästan påstå att han såg äcklad ut, när jag tvingade honom att raka av mig valrossmustaschen jag tidigare burit integrerad i skägget. Han uppskattade inte alls tilltaget, fast han valde att fokusera på det positiva: ”Your wife will be very happy!” Så ser jag också på det. För övrigt önskar jag att fler svenska frisörer kunde klicka ut handsprit i geléform direkt på rakapparaterna och visa hur noga de är med hygienen. Och att svenska frisörer kunde acceptera fem dollar som en rimlig betalning också…
De senaste dagarnas regn och lägre temperatur, som varit balsam för min tröttkörda kropp, verkar vara på väg att ge med sig. För mig väntar snart tältlägret och jag undrar hur varmt det kommer att vara då. Visserligen finns det luftkonditionering till tälten, men fan, det kommer inte att vara som boendet i baracken. Hade du frågat mig när jag först kom hit hade jag sagt att barren kändes som en fängelsecell, men nu, nu är jag så van att jag inte tänker på det. Kontrasten vid hemkomsten kommer att återigen att bli så stor och så underbar när jag nu kan navigera fritt över flera rum med mina prylar i.
Igår kväll snackade jag med tjejen. Hon drack te framför tv:n, och då kände jag sådan jäkla hemlängtan. Nu vill jag också sitta hemma med grönt te med honung i, eller om jag vill lyxa till det, svart te med mjölk och socker, och titta på tv. Jag tror att alla känner av hemlängtan nu. Det går inte. Hade vi stannat en period till hade det inte varit lika jobbigt ur den aspekten eftersom vi då varit så inställda på att vara här och jobba, men nu när datumet bränner i huvudet lika kraftigt som en upphittad tusenlapp i plånboken är det omöjligt att inte längta hem. Var hemmet är beläget och hur det är beskaffat är en annan fråga. I mitt fall är det precis så enkelt som det låter…
Det märks på er där nere att hemmet drar nu, och då ska ni veta att vi här hemma trampar vatten så det skriker om det eftersom tiden släpar sig fram. 3,5 veckor regn gör inte situationen bättre precis, men idag kom solen och den blå himlen som ett skänk från ovan.
Nu kämpar vi, allihop, sommaren är snart här och därmed ett kärt återseende:) Iiiih, fy fan va jag längtar!
Något som märks just nu är skillnaderna i hur lång tid det är kvar. Vi har inte ens påbörjat nedräkningen eftersom det fortfarande är kvar ett jobbigt avsked innan den sista perioden börjar.
Tycker att det är rätt intressant med olika perspektiv i den här frågan. Då menar jag hemkomst och inte skägget. Min sambo har hela tiden sagt att han inte får känna att han är på väg hem förrän han sitter på planet. Han får inte tänka att snart alldeles runt hörnet är det slut. Det riskerar saker, människor, liv. Och det vill jag inte. Så jag har slutat prata om det också, för att inte göra det värre för honom…