Efter en hel dags ”Va? Vem är du?”-skämt är jag nu beredd att sätta två kulor i bröstet och en i huvudet på nästa som tycker sig vara originell och rolig. Ja, jag har rakat mig, det innebär inte att vi skapat en allomfattande fred i Afghanistan eller att solskensbullar kostar fem spänn under hela sommaren. Jag får väl vara glad över att mitt skägg och jag uppenbarligen gjort ett så starkt intryck på campen, men just nu är jag trött på lyteskomiken. Att vara i centrum för den är inte lika roligt som att vara upphovsman till den…
Just nu sitter vi med det svåra arbetet att summera vad vi har gjort. Förutom svårigheten med att sovra – vad är värt att ta upp och vad ska lämnas därhän? – är det svårt att lägga en värdering i arbetet. Har vi verkligen gjort rätt saker? Nu tror ju inte jag på att ångra mig så jag väljer att inte ångra vår väg utan att istället se det positiva vi åstadkommit. Det paradoxala är hur fem månader av mitt liv kan reduceras till ett tiotal punker på ett papper. Vi har jobbat så hårt och så mycket och så blir listan inte särskilt lång ändå. Då gäller det att se det där arbetet som måste göras, men som inte når tillräcklig verkanshöjd för att göra ett avtryck varken i missionshistoriken eller min egen personliga historik. Allt vi gör genererar inte stora effekter eller ens blir synligt, och det får vi inte glömma bort för då skulle i alla fall jag deppa ihop. Små, små steg räknas också. Det kan vara ett telefonsamtal här, ett mejl där, en rapport till höger och ett samtal till vänster som kanske, kanske inte uppfattades som essentiellt där och då, men som ändå var viktiga i den stora helheten. Den som väljer att stirra sig blind på den variant av rampljus som finns i vår verksamhet är helt fel ute. Det är mitt anlagda perspektiv på detta och rätt eller fel rekommenderar jag andra att anta det också…
De senaste dagarna upplever jag att tempot gått ner en smula. Nu har jag visserligen sjukdom att räkna in i min subjektiva upplevelse, men faktum är att när vi nu ska ta hänsyn till, planera och genomföra en överlämning inom kort och dessutom faktiskt är lite, lite slitna på olika sätt efter ganska många hårda månader, så tycker jag att vi är värda att unna oss en dag då och då när vi inte räddar hela världen. Det är också nu jag tycker att den där fantastiska känslan av att känna allt och alla, en illusion förstås, börjar lägga sig över campen. En timmes pratstund en skön sommarkväll är för mig ett av de där ögonblicken som gör insatsen värd allt slit. Dessutom varar inte tillfällena för evigt, så det gäller att passa på nu…
Kommentarer