Jonglören…

Alfa och omega är i insatssammanhang de farligaste perioderna eftersom huvudet då är på så många ställen samtidigt. Det ökar risken att göra misstag dramatiskt. Just nu jonglerar jag otroligt många bollar samtidigt och då och då tappar jag en. Än så länge har det kanske inte varit en av de livsuppehållande bollarna, men det svider ändå att höra den proverbiala dunsen i marken. För det mesta är jag rätt bra på att hålla distans till vad jag gör och tar misstag som en lärdom utan att gräva ner mig, men när du inte har något annat än jobbet är det lätt att ge sig mer stryk än nödvändigt. Vid lunchen sade en kollega något mycket smart efter att jag berättat om min lätta hypokondri som ger mig livshotande sjukdomar då och då: ”Men du, varför läser du inte om alla människor som inte blir sjuka istället? De är många fler.” Ja, vad svarar du på det? Hon har ju helt rätt. Men å andra sidan är insatslivet inte som det vanliga livet eftersom det fokuserar strålar som normalt skulle divergera till en brännpunkt som i kombination med den torrhet som drabbar en intrycksfattig miljö skapar gräsbränder. Shit, där lyckades jag vara mer pretentiös än jag hade för avsikt. Äh, ni fattar vad jag menar. Även det vardagliga livet, det som ofta är skönt och behagligt genom att befria dig från sysslor som tvätt och matlagning, blir till slut ett fängelse. Det innebär inte att jag till skillnad från vissa av mina kollegor tänker göra såsen till maten från scratch när jag kommer hem utan bara att ibland ligger glädjen i ett paket halvfabrikat…