Nu lämnar jag min comfortzone för att diskutera en av de känsligaste frågorna runt en mission: att döda. Som vanligt vill jag slänga in mina sedvanliga brasklappar: Jag har inte någon som helst erfarenhet av det här ämnet, och mina åsikter kring detta är mina personliga och inte Försvarsmaktens (precis som resten av bloggen för den delen. All mine.)
Nåväl, jag fick precis hem en av mina favoritböcker när det gäller krig, On combat: The Psychology and Physiology of Deadly Conflict in War and Peace av Dave Grossman, överstelöjtnant i amerikanska armén, Army Ranger, lärare i psykologi och forskare i dödandets mekanismer. Den här boken handlar om de fysiska och psykiska reaktionerna man kan drabbas av i livshotande situationer som exempelvis krig. Även om jag inte håller med om alla hans teorier om att tv-spel skulle uppfostra mördare så finns det en del matnyttigt i boken. En av hans teser är att man genom att i förväg gå igenom situationer man kan tänkas hamna i får ett visst skydd mot posttraumatisk stress. Mycket bra. För vi pratar mycket om sådant. Men vad vi undviker är att prata om att döda. Gör vi det blir det antingen i mer skämtsamma, galghumoristiska sammanhang eller ur ett mer operativt, kliniskt perspektiv. Det är sällan vi, eller i alla fall jag, har haft samtal med mina kollegor om man hur man skulle hantera en situation där man kan tvingas skjuta eller på annat sätt döda en motståndare, som i vissa fall kanske bara är 15, 16 år. Ja, jag använder ordet döda. Den normala, avhumaniserande termen är ju att ”nedkämpa” motståndaren. Och ja, jag förstår att man kanske väljer att använda termen; att man går in i yrkesrollen där det handlar om att lösa ut uppgiften efter bästa förmåga vilket kanske innebär att man måste döda. Jag påstår inte ens att det är fel utan det kanske är den absolut bästa strategin för att hantera känslorna. Som sagt, jag har ju ingen som helst erfarenhet av det här och kommer troligtvis aldrig att behöva hamna i den här situationen i tjänsten. Vad jag menar är dock att Försvarsmakten genom att tidigare, och även nu i vissa fall även om det blivit mycket bättre, har nått en sådan nivå av politisk korrekthet att det ibland känns som om vi presenteras som något slags beväpnade (fast helst inte) biståndsarbetare. Ibland stöter jag till och med på kollegor som inte riktigt har tänkt igenom vad vi egentligen sysslar med: väpnade konflikter av varierande svårighet.
Det här har sakta men säkert blivit till ett problem när många svenskar köpt den trevliga, mysiga bilden av svenska soldater som ett gäng hyvens killar som åker runt och gör gott. Missförstå mig inte, svenska soldater är hyvens killar som åker runt och gör gott, men det innebär inte att vi även tvingas göra saker som inte är så trevliga. För att det är krig. Och i krig dör folk. Och personligen ser jag hellre att motståndarna dör än att jag blir av med mina kamrater. Med motståndare menar jag naturligtvis människor som till exempel skjuter på oss eller försöka spränga oss, inga andra. Skulle jag personligen vara beredd att trycka på avtryckaren om situationen krävde det? Jag hoppas det. Jag tror det. Det är inte något machosnack utan ska man jobba här bör man nog ha tänkt igenom det här ordentligt så man vet var man står. Det har jag gjort.
Svenska folket är inga idioter (förutom i alla sammanhang då det ska telefonröstas på någon artist, då verkar man kollektivt tappa förståndet). Däremot har vi en kultur av att försöka skygga för alla hemskheter. Man försöker ju till och med förbjuda barn att klättra i träd på vissa skolor för att de inte ska slå sig. Den här förbannade curlingmentaliteten har gjort att det blivit tabu att säga som det är: Svenska soldater hamnar i strid och svenska soldater dödar. Om vi bara kunde vara öppna med det så som man är i de flesta andra länder skulle det inte bli en så förfärande nyhet för alla blåögda personer som förvånansvärt ofta ändå är jävligt snabba att döma ut både agerande och syfte utan att känna till omständigheterna. I övriga Europa, USA, Ryssland, ja Aghanistan också för den delen förstår man vad en soldat är. Inga konstigheter. Tyvärr gör den här social konventionen att vi själva har svårt att närma oss ämnet: Att döda.
Ett bra och logiskt resonemang som bör göras av flera