Levande begravd…

De där filmerna när personer ligger i kistor levande begravda och slår mot kistlocket medan luften sakta tar slut, de är fan ingenting mot vad jag känner just nu. Pappersberget och administrationen hotar att släcka mig på ett osedvanligt grymt och plågsamt sätt. Det finns något fullständigt vedervärdigt med att försöka genomföra någon typ av verksamhet inom ramen för den här insatsen. Fan, det är som Dantes inferno och jag har verkar ha hamnat till och med under de allra värsta. Om motståndarna led av samma problematik skulle vi kunna åka hem imorgon för då skulle inte de heller kunna verka. Jag önskar att det var ett skämt, men nej, varje dag när jag inte tror att det kan bli värre lyckas vänligt sinnade nationer visa mig hur fel jag har. Den kommande veckan som jag för två veckor sedan trodde skulle bli lugn har nu uppvisat alla signaler på att bli den mest intensiva sedan jag kom till Afghanistan. Mitt tålamod är kanske i paritet med en ängels, men det brukar sträcka sig långt och ändå finner jag mig i en situation där jag får kämpa för att behärska mig. Deadlines krockar, en liten förändring i schemat orsakar en katastrof någon annanstans, allt i enlighet med kaosteorins fjärilsdevis. All good things must come to an end, säger de som vet. Hoppas bara att all bad things också gör det…