Charmen i en stormig natt…

Genom hela insatsen har jag kommenterat vädret och varför sluta nu när jag är så nära målet? Vi har förmånen att lida av varma, kvalmiga dagar och storm med ösregn lagom till sängdags i tältet. Det bästa av två världar vill martyren i mig hävda. Faktum är att det inte är så illa. Där jag låg till hälften hopkrupen under en Patria och inte bara njöt av åskvädrets dramatiska skådespel utan även hade tid att fundera över mina vägval i livet medan jag försökte bedöma vart den första skottsalvan skulle riktas från de höga bergstopparna och om jag genom att sova i kroppsskydd, vilket nu gett mig en härlig ryggklåda, kunde klara den första attacken, insåg jag att jag aldrig kan beskriva varför jag bytte välbetalda civila jobb mot ett sämre betalt jobb, där riskerna också är högre, för den som inte har något som helst intresse av umbäranden. Grejen är att det är lätt att vara bra i medgång, men det är vem du är i motgång som på något sätt definierar dig. Det låter så pretentiöst att jag nästan vill dra av ett vådaskott i låret på mig själv, men det är så satans sant. Jag är visserligen inte jägartuff och biter ihop under hur jävla omständigheter som helst, men jag lär mig nya sidor om mig själv i den här verksamheten. På tal om jägare så skulle jag vilja ösa enorma mängder beröm över alla andra också, inte minst de som jobbar med logistik och stödfunktioner. Fy helvete vad de kämpar med slirskydd på fordon, se till att samband funkar, ordna vatten och mat, fixa latriner, framföra tunga bärgningsfordon och lastbilar på slingriga bergsvägar och reparera saker som går sönder. Jag vill hävda att det inte finns särskilt mycket glamour i varken jägarlivets kärva vandrande, postande, patrullerande och väntande eller i understödsomgångarnas fixande och trixande för att alla andra ska kunna sköta sina jobb, men bägge grupperna förtjänar enorm respekt. Män och kvinnor som jobbar arslet av sig utan knot, det är fantastiskt att skåda. Det är intressant att se hur vissa grupper höjs till skyarna på internetforum och i oinitierade diskussioner medan andra ständigt får klä skott för diverse skämt och tråkningar. Personligen har jag lärt mig att uppskatta alla delar. Okej, det finns väl kanske en och annan funktion jag inte riktigt begriper, men det kan handla lika mycket om personkemi som att jag inte är tillräckligt insatt. I vilket fall så är organismen som FS22 utgör en mycket spännande varelse som om tid och resurser gavs skulle bli ett mycket intressant objekt att dissekera för socialantropologer, logistiker och militärhistoriker…