Sedan jag började blogga har det blivit ett antal inlägg. Närmare bestämt fyrahundra. Jag tänker inte sluta riktigt än utan ett par veckor till får ni stå ut med mig i alla fall. Under hela den här tiden har jag försökt skildra omgivningen så gott det går, mina egna känslor och erfarenheter, min relation till människorna hemma och insatsen i stort. Nu skulle jag vilja dedicera det här inlägget till en person som varit ett stort stöd för mig under insatsen: min teamkamrat. I mitt spår har detta nämligen inte varit en soloresa utan vi har varit två i kanoten. Oförtrutet har hon kämpat, slitit och jobbat genom både lätta och tuffa tider. Vi har gnabbats och haft meningsskiljaktigheter, men mest av allt har vi skrattat. Utan henne hade den här bloggen troligtvis varit ännu gnälligare och tröttare än vad den bitvis varit. Hon har blivit som en lillasyster jag fått nöjet att se växa upp, från en lite halvtrulig tonåring till en självständig, kompetent yrkeskvinna. Den formella skillnaden i grad har för oss reducerats till en papperskonstruktion och istället blivit ett stabilt system med inbyggd redundans där vi båda kunnat åka ut på operationer eller hem på leave utan att oroa sig för vad den andra ska ta sig till. En trygghet. Förhoppningsvis får jag följa hennes karriär även i framtiden.
Min kära kollega, ett stort tack till dig för allt!
Jag och sambon vill bara tacka dig för en underbar blogg som vi har följt från första veckorna, Det har varit en resa du varit på men i sinnet har vi följt med, då jag själv ska ner. Hoppas allt blir precis så som du hoppas när du kommer hem, det förtjänar du. Kommer självklart följa bloggen till det oundvikliga slutet.
Vill även påpeka att jag tycker alla ni där nere (antar att några iallfall läser denna blogg) gör ett fantastiskt jobb…
Vi ses i firman när ni kommer tillbaka!
Jag vill dedikera en berömmande kommentar till dig! Har följt dig i någon månad och känner alltid en glädje och ett engagemang i mig att följa dina äventyr, som i sig är mycket spännande. Men det jag i första hand har fastnat för är ditt fingerfärdiga skrivande, så som du formulerar dig är av riktig författarkaraktär. Jag är fullkomligt hänförd av hur du målar språket med kraft, sprudlande åtanke och med naturlig följsamhet utan att låta högtravande. Svenska ord har aldrig låtit så vackra innan. Tack, tack, tack. Det är en fröjd för ögat samtidigt lärorikt att få läsa dina bloggalster. Jag känner ett hopp.. Kommer du publicera en bok i framtiden kommer jag vara den första att köpa den 🙂
Var på Arlanda i morse i ett ärende och mötte några soldater i rulltrappan som nu antagligen var på väg ner,Min första tanke var förstås att det är så skönt att min son kommit hem och så på dig Hindu Kusch…har blivit beroende av din blogg och tacksam att fått följa ditt skrivande..har lärt mig mycket och även hjälpt mig när jag oroade mig för sonen därnere. Tack och önskar dig en härlig sommar.
Bloggen slutar aldrig att förvåna har följt den sedan du började. En liten tanke väcks kanske det är min fantastiska tjej du nämner
utan att nämna. Precis så som du beskriver din kollega upplever jag nämligen henne.
Utan att känna dig tror jag att du och din blivande fru får bra grund att stå på, för du har också vuxet till något stort vilket har varit en fantastisk läsandes resa. Om jag känner din kollega är hon nog väldigt stolt över att fått dela en del av era gemensamma lätta och tuffa tider där nere Att du vill följa hennes karriär i framtiden tror jag säkert blir dig förunnat
som mamma vill jag i alla fall tacka och följa ditt forsatta bloggande tills ni alla där nere är väl hemma igen och du stänger ner
Världens bästa grupp. Lycka till båda två!