Rollspel…

En kåkfarare berättade för mig en gång varför så många brottslingar blir återfallsförbrytare. Det handlar om rädsla för det som finns utanför murarna. Innanför vet du vem du är och var du står i hierarkin, men när du kommer ut och själv måste ta ansvar för samma saker som alla andra, mat och husrum och så vidare, är det lätt att bli skrämd. Medvetet eller omedvetet vill många åka fast för att även om fängelsetillvaron inte alltid är behaglig blir den det enda hem de känner till. Vi har nu levt i våra respektive roller så intensivt under ett halvår att det är svårt att hitta någon annan motsvarighet än fängelselivet för att förklara hur det är. Somliga lever nästan exakt samma liv som de gör hemma och för dem har livet här inte inneburit någon större förändring. För mig som för det första inte varit särskilt länge i Försvarsmakten och för det andra tagit en roll som aldrig riktigt ingått i mina planer är det inte helt enkelt att nu kliva ur den. Nog vet jag vem jag är där hemma och jag är inte rädd för friheten som väntar, det är bara svårt att släppa taget. Jag låtsas att det går enkelt eftersom jag är rätt trött just nu, men sanningen är att det finns en liten kärna där inne som undrar hur det ska gå och hur min inriktning ska förvaltas. Det handlar väl säkert om ego; ingen vill att efterträdaren ska välja en annan väg eftersom det tolkas som ett underkännande av ens egen insats. Samtidigt är det en komprimerad version av hur det är att få barn, se dem växa upp och leva sitt liv. Allt du kan göra är att försöka föra över dina erfarenheter för att de inte ska behöva gå på samma minor som du. Jag minns själv hur jag trodde att jag kom med fantastiska idéer som företrädarna inte hade tänkt på, men nu vet jag ju att ingenting är nytt under solen och det som skiljer den avgående från den pågående är att den som snart ska åka hem vet vad som är realistiskt och var begränsningarna finns medan den som ska ta över gräver ner sig i detaljer och vill uppfinna hjulet på nytt. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Som ny är det svårt att ta till sig allting på så kort tid. Du vill känna dig duktig, att du kan ditt område och du förstår inte varför inte företrädaren gjort som han eller hon gjort när lösningen finns där alldeles framför näsan. När du kliver av är det lätt att bli frustrerad av att se efterträdaren navigera mot samma minfält du gått på trots att du försöker varna personen och du känner en viss oro för hur det ska gå. Och i slutändan kommer allt att gå bra precis som det gjort så många gånger förr…