För varje dag som går blir jag mer och mer överflödig. Åtminstone känns det så. I praktiken är det väl också så. Jag vet inte varför det är så svårt att släppa taget om något jag varit så arg på, så trött på, så ovillig till. Kanske är det för att det också varit något jag varit så glad över, så intresserad av, så underhållen av. Att åka på en insats har sitt pris, det har jag sagt tidigare och det blir inte mindre sant för att jag upprepar det. Priset har varit alldeles för högt för vissa, det tycker jag verkligen. Det är klart att jag kan åka hem och vara glad och nöjd när allting gått bra. Hade utfallet varit ett annat hade jag inte suttit och skrivit dessa ändå relativt lättsamma inlägg. Men nu gick det bra och då uppstår problemet med att lämna ifrån sig allt. Nycklarna, passerbrickor, legitimationer, lösenord – campen bara krymper och krymper. Dessutom kokar jag levande i hettan.
Allt är inte negativt. Det som är roligt är att vi nu har tid och möjlighet att knyta nya vänskapsband med personer du tidigare bara nickat åt. En del av den där upprymdheten och känslan av att ha gjort det här tillsammans, skulle jag tro. Vi kan också ha avslappnade diskussioner om hur insatserna bedrivs, vad vi borde ha gjort, politikernas och, vill jag påstå, försvarsledningens oförståeliga vägran att våga fatta de beslut som skulle ge oss en ärlig chans. Visst gör vi nytta, det råder ingen tvekan om, men den svenska rädslan för krig och dess smutsiga konsekvenser är en black om foten mot en motståndare som inte har de begränsningarna. Och det är allas fel. Ditt fel. Mitt fel. Vi som varit ute måste våga ta bladet från munnen och säga sanningar hur obekväma de än är och de som beslutar måste våga axla det ansvar det innebär att fatta beslut som rör den här verksamheten. Självklart är det lätt för mig att skriva om detta då jag dels är anonym, dels har klarat mig bra, men vafan, det är krig. Människor dör i krig. På vår sida tyvärr. På motståndarens sida förhoppningsvis. Vi kan inte rädda alla människor och skydda alla mänskliga värden på samma gång för det är inte så världen är beskaffad. I vår iver att skapa det perfekta, fredliga samhället har vi filat ner tänderna och klippt klorna på tigern och tror att den är en tamkatt. Men när fienden matar sin drake med människokött och tränar den att slåss har vi ingen som försvarar oss. Jag vet att jag skrev om detta någon gång under missionsutbildningen, och nu när insatsen nästan är avklarad är jag ännu mer övertygad om att jag har rätt. Och kampen för att få fram min åsikt har bara börjat…
Kommentarer