I svinottan…

En fantastisk morgon i Afghanistan, men vid det här laget är jag så van att jag fokuserar mer på det faktum att någon högre upp i kedjan bestämt att jag måste vara vaken en timme innan jag brukar. Försvarsmaktens absolut värsta sida måste ju vara dess fascination för att börja dagen i svinottan. Jag var riktigt morgonpigg en gång i tiden, men när jag började på högstadiet var det inte lika roligt att studsa upp längre. Idag avskyr jag att gå upp tidigt. Ödets ironi eftersom jag innan det här jobbet hade möjligheten att styra min egen arbetstid och nu, alltså när jag inte är i Afghanistan, går upp runt halv sex varje morgon. Nåja, med så få dagar kvar i landet är det betydligt lättare att bita ihop och gilla läget. Nu ser jag ju en gräns för hur många timmar jag kan vara vaken innan det blir nästintill omöjligt för Försvarsmakten att sabotera min sömn. Sedan är väl jag till viss del att skylla själv. Jag var inte tvungen att vara upp sent för att ringa hem, men eftersom jag tycker att det är mysigt valde jag att offra en timme på det. Det har varit en vana för mig att hålla mig vaken för att kunna ringa hem. Enstaka gånger har jag missat det, men faktum är att jag haft möjligheten att ha nästan daglig kontakt med tjejen och det har jag utnyttjat. Däremot förstår jag att de som inte har det kanske väljer att ringa ett par gånger i veckan. Av alla saker som borde fixas tycker jag, rent lekmannamässigt förstås, att i alla fall hyfsat ljudisolerade telefonbås varken borde vara så svårt eller så dyrt att konstruera. Ingen kräver musikstudioisolering, bara att du i alla fall kan få en illusion av att ingen hör dig prata. Som det är nu är det fanimej omöjligt att koncentrera sig på sin egen konversation när du hör fem andra simultant. FS22 tvingades genomlida detta som så många andra insatser tidigare, hoppas att FS23 får det bättre…