Lunch med en general…

Bortsett från att stiga upp i ottan har det än så länge varit en trivsam dag. Det har blivit dags att börja säga farväl till kollegor och ibland är det ett nöje, ibland är det trist. Idag var det åt det trista hållet. Jag har faktiskt lyckats överbrygga en del av klyftorna mot den tyska, strikta kulturen och kan uppskatta deras positiva sidor, och jag tror att de börjar uppskatta mitt intuitiva arbetssätt. Om inte annat låtsas jag att de gör det och då känns det bättre. Dessutom fick jag äran att äta lunch med en av topparna i hierarkin i norra Afghanistan. En trevlig liten menage-a-trois i lugn miljö. Tyvärr visste jag inte att det var en general eftersom han satt framåtlutad så jag missade gradbeteckningen. Nåväl, jag tror inte att jag gjorde bort mig alltför mycket och om jag nu gjorde det, vafan ska han göra, skicka hem mig? Nu verkade han vara en av de där chefstyperna jag verkligen uppskattar, nämligen stå med båda fötterna på jorden, ha en förankring till verkligheten och inte vara så förbannat uppstyltad som många karriärofficerare verkar vara. Jag gillar den där lugna, stabila krigartypen som inte glömt hur det är att vara lägre ner i kedjan. Som ett belysande exempel i en helt annan liga kan jag säga att jag blev en smula förvirrad när en amerikansk basse passerade mig och gjorde honnör. Allt jag fick fram var ett ”whazzup, man?”. Han lär ju ha trott att jag var helt dum i huvudet. Jaja, jag gör mitt bästa och formaliteter är inte min starka sida…