Med förmiddagens möte, som också råkade vara min allra sista vända utanför campen förutom hemresan, slöts cirkeln. Den första afghan jag träffade i sin tjänsteutövning blev också den sista. Mycket vatten har flutit under bron sedan dess, men på något sätt kändes det rätt passande. Jag minns mina första trevande försök att spela det afghanska spelet på hans kontor och jämfört med det har jag blivit en virtuos i social interaktion. Samma bubblande känsla av underliggande humor som min företrädare kände då och som lyste igenom rätt tydligt, kände jag idag. Jag fick i och för sig fina presenter och blev faktiskt lite rörd, fast mest av mina egna beskrivningar av mina känslor för landet och min gode vän, ja man skulle nästan kunna säga afghanske farbror. ”Det här är inte ett riktigt avsked för våra vägar kommer att korsas igen. Vi är vänner i hjärtat och då kan ingenting hindra oss från att mötas på nytt.” Det är en konst att komma på sådana saker på stående fot, framför allt när du tappat fokus och mest kollar in obskyra planscher på väggarna. Förra gången lät jag mig i viss mån svepas med av den då fascinerande möteskulturen och imponerande formuleringar. Idag kände jag att det var game, set and match till mig.
Efter det mötet kände jag mig taggad nog för en ny drabbning mot afghanerna och den här gången var måltavlan en kille i ful-PX:t, den lokala containermarknaden på campen. Jag hade vassa argument och humor, han hade ännu bättre svar och lika mycket humor. Naturligtvis förlorade jag. Fast förhoppningsvis inte med så mycket. Dessutom var det idag inte mina pengar jag laborerade med. Imorgon, när jag står för finanserna, kommer det att vara ett helt annat spel som gäller…
Kommentarer