Sista natten…

Den sista natten är över och det är dags att checka ut från Camp Northern Lights. Även om det inte var någon särskild natt – hyfsat stjärnklart till att börja med, storm senare under natten – så var det ändå en magisk natt. Nu är äventyret slut och jag klarade det. Alla de hinder som stod i min väg har övervunnits, må de vara fysiska, psykiska eller känslomässiga. En sjuhelvetes resa. När jag pratade med tjejen igår konstaterade jag att det var över nu och att vi hade överlevt insatsen som ett par. ”Trodde du att vi skulle göra det?” frågade hon. Ja, det trodde jag faktiskt. Det var ett djärvt spel av mig, det ska erkännas, men jag är som bekant både våghalsig och analytisk och var nog rätt övertygad om att brickorna skulle falla på plats i slutet. Vågar jag ta den risken igen någon gång? Nja, innan planeter linjerar sig och Stora Björn ligger 135 grader väst om den tänkta horisontlinjen när Correaliseffekten kickar in ska jag ta min långa semester, fila på min bok och ta vara på personerna i mitt liv som fått ta ett steg in i bakgrunden det senaste året. Ett nytt bröllop, som inte är mitt, har dykt upp och jag funderar också på att vandra ett par dagar för att kunna bearbeta allting medan jag får njuta av den svenska naturen, så fjärran från vad jag skådat i sex månaders tid. Det här blir förmodligen den bästa sommaren i mitt liv. Visst ser jag ett par mörka moln på min himmel. Priserna på bröllopsarrangemang är ett av dem. Var jag ska parkera bilen i Stockholm ett annat. Men mest av allt tänker jag på bloggen. Den kommer att läggas ner om sisådär tio dagar. Den har kommit att ta över mitt liv på ett positivt sätt, men när insatsen är över är dess syfte uppfyllt och det är dags att säga farväl. Innan dess tänker jag ladda upp bilder och skriva om allt det där jag inte kunde när jag var här. Inte allt, för då skiter säkmänniskorna ner sig och militärpoliser knackar på min dörr, men allt det där jag velat skriva men aldrig riktigt hittat rätt läge för. Det finns en tid och plats för allt. I tio månader har det här varit min tid och min plats, nu är det dags för andra att inta dem. Fast det är med ett lätt hjärta jag vinkar farväl till Camp Northern Lights. So long, baby. Vi kanske ses igen om tio år när du förvandlats till ett vandrarhem modell Boot Camp…