Hemkomstparadoxen…

Nu har jag varit hemma en vecka inräknat hemkomstdagarna och det går allt lättare att ta in den stora förändringen. Rutiner faller på plats, vardagen bryter igenom den där skyddande hinnan av uppdragsfokus som präglat sinnet och känslorna för det som varit har klingat av en smula. Samtidigt saknar jag fortfarande utlandstjänsten. Jag är bara inte längre lika säker på vad det är jag saknar. Enkelheten kanske. Livet var så mycket enklare där borta. Du behövde inte tänka på mat, tvätt, någon större städning, vägval i livet eller något annat besvärligt. Allt som fanns var uppdraget. Uppdraget och rutinerna. Okej, det hade sitt pris och priset var din individuella frihet, men så fort du accepterat det och hittat ditt sätt att ta dig genom dagen kunde du slappna av och låta dagarna gå. I mitt fall handlade det om att bryta ner dagen i hållpunkter. Frukost. Lunch. Middag. Träning. Ett avsnitt av någon tv-serie. Däremellan jobb. Det var… bekymmerslöst, om du nu kan använda ett sådant ord om att befinna sig i ett härjat land med en uppgift att lösa. För trots allt var det ingen solsemester jag åkte på för då hade jag nog valt ett annat land med kuststräcka, paraplydrinkar och valfrihet i klädsel. Fast jag misstänker att jag skönmålar min vardag nu. För var det så roligt egentligen?

Den mest grundläggande av alla skyddsmekanismer – att du glömmer bort det tråkiga och bara minns det roliga – har kickat in och jag får allt svårare att påminna mig hur den där satans camptristessen kändes. Istället minns jag utflykterna, operationerna, skratten och samtalen. När du bara minns ögonblicken av lycka är det lätt att falla i nostalgifällan. Om jag försöker lämna det subjektiva och granska tiden ur med neutrala, logiska ögon var det en mycket intressant och lärorik period, inte minst om jag jämför med vad jag hade gjort om jag varit hemma och knegat som vanligt. Men var det verkligen så bra som minnet försöker hävda? Nej, jag tror fan inte det. Stundom var det nog det, men det är ju bara stunderna jag minns och inte processen. Russinen i kakan, om jag ska välja en liknelse som inte alls passar eftersom jag avskyr russin. Visst är det skönt att slippa tänka på att laga mat, fast det är också skönt att kunna välja vad jag vill ha. Valfrihet, ja frihet generellt, är både en lyx och en belastning. Jag måste nog börja betrakta det som en lyx helt enkelt.

Att längta tillbaka är helt normalt, men jag tror att det är viktigt att komma ihåg att det var just där och då. En annan insats kanske inte alls skulle varit lika rolig. Annars finns risken att jag blir vad jag avskyr: En människa som helt definierar sig efter en händelse, ett jobb, en upplevelse eller liknande. Det är det mångbottnade som fascinerar mig, det och essensen i vem du är som människa. Om du sedan tar avstamp i exempelvis en insats för att förklara vem du är må vara hänt, men för egen del skulle jag hata att bli ”killen som gjorde utlandstjänst” eftersom jag tycker att jag är så mycket mer. Egentligen är det intressanta vem jag är nu efteråt, när du tar mig från kontexten och sätter mig någon helt annanstans. Vad tog jag med mig från Afghanistan som förändrade mig som människa och då förhoppningsvis till det bättre? Det är vad jag borde fokusera på istället för att inbilla mig att allt skulle vara toppen om jag åkte tillbaka, för faktum är att mitt liv just nu är tamejfan riktigt jäkla trivsamt: Tid, lite stålar på fickan, en kylslagen sommar och åter i mitt eget personliga Eden…