Mitt i verkligheten…

Var ska jag egentligen börja? Tolv veckors semester är över, precis som min första arbetsvecka på hemmaförbandet efter att ha varit borta fjorton månader. Fjorton månader. En hel evighet. Fastän jag är en av veteranerna känner jag mig som en främling. Nya ansikten, nya rutiner, nya mål. Jag försöker trevande hitta min plats i den nya strukturen. Mina senaste minnen av militär verksamhet är patruller i afghanska dalgångar men ökenuniformen är inlämnad och nu är det utbildning, övning och planering som gäller. Jag vet att det är hjärnspöken men jag känner mig numera utklädd i grönkläderna, och utan den där tyngden på höften jag bar hela min vakna tid i Afghanistan känner jag mig… naken. Att gå från skarp verksamhet till de reguljära sysslorna är inte så enkelt, i alla fall inte för mig som står med bägge benen lika djupt i två olika träsk: insatsträsket och förbandsträsket. Jag har tillbringat lika lång tid med K3 som med mitt hemmaförband, lika lång tid med insatsen som med vardagen i Sverige och just nu väger vågen jämnt. Förhoppningsvis kan jag resa mig upp och börja vandringen åt ett håll med fantastiska minnen i ryggsäcken att hålla mig sällskap när vardagen känns blek och trist.

Den episka sommaren jag såg fram emot kom aldrig. Plötsligt var det höst och jag hade inte hunnit med hälften av det jag förutsatt mig. Men en sak hann jag: Gifta mig. Mitt bröllop blev precis så vackert som jag hoppades på trots att ingen riktigt trodde att jag skulle hinna få ihop detaljerna. Jag var själv tveksam ett tag. Men med idel vilja och fantasi fick vi det fantastiska bröllop jag hade hoppats kunna ge min vackra fru. Regnet som föll när vi klev ombord på båten vi hyrt slutade lagom till vigseln på soldäck, festen blev den informella tillställning med skratt, glädje och god mat som vi önskat oss och min fru… herregud, jag har aldrig sett något så vackert i mitt liv. Min älskade ängel. Alla bråk, Afghanistan, allt det var långt borta den magiska kväll. Nu, drygt två veckor senare, har jag fortfarande inte riktigt förstått att jag är gift. Fast det är en underbar känsla när det väl tränger in genom vardagens filter. Jag vet inte vilka äventyr som väntar mig. Förmodligen dröjer det länge innan jag får chansen att åka ut på en insats igen. Under tiden hittar jag väl på andra grejer. Men vad jag vet är att jag aldrig står ensam. I nöd och lust står min fru bredvid mig!

Världens vackraste bröllopslokal. Foto: Petra Berggren