Ett minne blott…

Fem månader har gått sedan jag återvände till Sverige. Det är en evighet. Under den tiden har jag hunnit gifta mig, skaffa nya intressen, återvänt till jobbet och funderat på livet. Men inte funderat så mycket på Afghanistan. Idag ligger minnena långt ner i hjärnbarkens byrålåda och jag får rota länge innan jag hittar dem. Kronologin blir allt svårare att hålla reda på om jag inte använder mig av bloggen eller vännerna. Och jag är inte ensam. Många av mina kollegor har liksom jag släppt det där. Lagt det bakom oss. För mig gick det lättare än väntat. Det betyder inte att vi inte uppskattar den tid som var, det vi gjorde. Det betyder bara att vi gått vidare i livet, att vi blickar framåt mot det som ska komma. Berättelser från andra kollegor om vad de gör, vilka de träffar och vad som händer är spännande, men min anknytning, min egen bild av Afghanistan är frusen i tiden. Och nu, när det snart är dags för återträff och vi får en anledning att frossa i FS22:s uppgång och fall, märker jag att jag faktiskt inte är särskilt intresserad av vad som händer just nu. Det låter hårt, kanske känslokallt. Kriget, i den mån det är ett krig, pågår fortfarande. Kollegor och vänner svävar i samma fara som jag gjorde när jag var där. Eller kanske mer, det vet jag inte längre. Självklart kan jag tänka på dem. Men världen är stor. Mitt liv har förändrats. Mina prioriteringar är annorlunda. Min bild, mina tolkningar kanske bär en viss solvens, men de kan lika gärna vara felaktiga. Och istället för att dväljas i det förflutna och leva i skuggan har jag valt att kliva ut i solen. Leva i nuet, det där som alltid varit ett problem för mig. Kanske är det den viktigaste erfarenheten av hela insatsen från början till slut. Kanske var mitt besök i landet bara yttre omständigheter kring en inre process. Och spelar det egentligen någon roll? Afghanistan är för mig ett avslutat kapitel. Ja, om inte någon ber mig öppna boken igen, sätter en gåspenna i min hand och ställer bläckhornet på bordet framför mig. Men det, det skulle vara en helt annan saga…