För drygt två veckor sedan avslutades FS22 för alltid. För alltid. För resten av världen är vi nu bara ett ögonblick förlorat i tiden som tårar i regn. Men inte för oss. Det var både sorgligt och befriande. Som alltid kände jag en viss ovilja att släppa taget, men det var verkligen dags att låta fågeln flyga fri. Problemet är bara att i kontrast mot ”vår verklighet” som reklamkampanjerna så glatt kablar ut så var tiden i Afghanistan en lugnare, tryggare, behagligare och på många sätt roligare tillvaro än verkligheten hemma. Min höst har varit allt annat än lugn och behaglig, men det kan jag ta. Det är turbulensen, de krossade illusionerna, den ständiga kampen mot väderkvarnarna som tröttat ut mig. Ibland känner jag att allting bara är ett långsamt farväl. En relation som en gång varit passionerad och livfull har blivit gnällig, tärande och trött. Och då är det dags att fundera på om det går att hitta tillbaka till varandra eller om allt vi gör är att ta ett långsamt farväl.
Vad som återstår av insatsen är fortfarande de glada minnena, de goda vännerna och den där inre styrkan av att ha sett, upplevt och genomfört saker de flesta inte har en aning om. Och erfarenheten, kunskapen och vetskapen om saker jag inte hade en aning om. Det är stöd när stormarna blåser som värst. Att genomföra en insats är att kasta sig ut i det fördolda och se vart vägen för en. Du växer, stärks, men växer du i en riktning som passar Försvarsmakten eller är det hållplatsen du ser i backspegeln? Hinner du vända tåget innan du åkt för långt? Hösten, eller förvintern om man så vill, hjälper inte till i kampen om det glada humöret när benen sparkas undan på dig gång på gång. Som tur är finns det stjärnor som glimmar även på svartaste himmel. Att resa tält och tatta kabel kan vara tungt och tråkigt, men i de stunderna skapar du band till dina kollegor, skrattar med dem, lär känna dem mer än du någonsin gjort om ni suttit i något bås i ett kontorslandskap. Den stjärnglansen lyser fortfarande upp min väg i mörkret…
Det blir en klump i halsen när man läser ditt inlägg. Men detta är inte slutet, det är bara slutet på början..
God Jul o Gott Nytt År.
Tack detsamma!
Hoppas på ett nytt inlägg…
Då och då återkommer jag till denna blogg. Började läsa den i sb med att mitt barnbarn var på väg till Afghanistan. Nu är han tillbaka sedan flera månader – uppvaknad förstår jag.
Känner igen klumpen i halsen. Tänker
på den unge mannen som skrev så initierad och kan inte sluta ana oråd.
Det skulle komma en bok, men misströstar med tanke på det dystra sista inlägget.
Likväl många varma hälsningar från en kvinna i närheten av de åtti.
Jag har inte läst denna blogg på evigheter känns det som.
Den är en annan värld, en som fanns och gjorde mej glad att läsa.
Kort, jag bytte webbläsare, importerade mina bokmärken och återupptäckte bloggen.
Började Storgråta pga alla de minnena som kom tillbaka..
Min kompis (FS21) som du löste av, valde att avsluta sitt liv några månader efter att han hade kommit hem.
Jag tror att han inte klarade av att återanpassa sej till svenssonlivet denna gång.
Jag kan inte överhuvud taget förstå hur han upplevde det, att ytterligare en gång komma hem efter drygt 10 års tjänst, ute på fältet, eller vad jag ska kalla det.
Jag kommer aldrig någonsin att glömma honom, men tiden hade blekt minnet efter honom och hans handling något.
Att hitta tillbaka hit öppnade upp minnen, både bra och dåliga, men jag sitter fortfarande här, just nu och gråter.
Saknaden är stor, väldigt stor.
Jag är väldigt glad att jag när han var ”där borta” mer eller mindre tvingade honom att skicka bilder till mej, dom flesta är på honom själv i olika situationer, men även sådana som han själv tyckte var speciella.
Det gör det lättare att hålla kvar minnena av honom.
Jag tror att jag har skrivit det förut för länge, länge, länge sedan, men jag skriver det igen…
Tack för att du skrev din blogg, att du lät mej, oss allihop som har följt med i den, följa med i ditt liv som det var då, att få känna någon tröst när det kändes tungt och jag var orolig för honom, för det är ju så lätt att det går illa .
Efter att detta inlägget är postat så kommer jag förmodligen aldrig att titta in här igen.
Men jag är så väldigt, väldigt tacksam för att du tog dej tid att dela din vardag.
Det var, och är fortfarande väldigt generöst av dej, och uppskattat.
Tack för din tid med oss som har följt med på din resa.
Mvh Puman.
Jag beklagar verkligen sorgen!
Tack för allt som jag har fått dela med dig boss! För alla ljusa och gråa stunder, för att du alltid stöttat mig och gjort vår tid i skuggan av Hindu Kush till ett minne jag aldrig kommer att glömma.