Klart slut!

Det var länge sedan jag skrev den här bloggen. Kanske inte i tid, men i erfarenheter. Därför är det kanske passande att jag sätter punkt för bloggen nu på riktigt. Ett sista inlägg. Kanske skriver jag för läsare som sedan länge gått vidare. Så jag skriver för mig själv, för att sluta cirkeln. Idag lämnar jag officiellt Försvarsmakten. Det råkar också vara min trettiofemte födelsedag. Paradoxalt nog också den dag då björnen i öst vaknat och ryter…

För vissa av oss sker kriget därborta. Långt från familjen, tryggheten och vardagen. Fienden finns där. Fysisk, dödlig och verklig. För andra följer kriget med hem. I sinnet, på en plats där det är svårt att värja sig, att fly. För mig började kriget när jag kom hem. Men det var inte det krig jag någonsin såg framför mig. Det var ett annat krig, men minst lika påfrestande. Jag kom hem från en insats full av energi, av framåtanda. Vi hade gjort vad vi kunnat där, hur mycket eller lite låter jag vara osagt, och vi hade gjort tillsammans. En kontingent som kämpade mot samma mål och löste de problem som ställdes framför oss. Kanske var jag naiv, kanske var det min brist på militär erfarenhet, men verkligheten blev en kalldusch.

Det var ingen rasande storm som nötte ner mig. Ingen tordönsmuller vid horisonten. Nej, det var små, små gruskorn som lugnt men regelbundet svepte in över mina murar och eroderade grunden till dess att allting föll samman. En byråkratisk kvarn vars blanknötta kuggar malde och malde på min drivkraft, min vilja att förändra, till dess att ingenting fanns kvar. Besvikelser varvades med brustna drömmar och kryddades med vackra bländverk. Afghanistans öppna slagfält blev en madrasserad cell som sakta men säkert berövade mig min själ. Jag blev argare för varje dag, bittrare för varje timme och förlorade mig själv i ett mörker som inte var jag. Ett år efter hemkomsten begärde jag tjänstledigt. En tjänstledighet som blev till ett utträde. Och där är jag nu. Civil igen. Det har jag i och för sig alltid varit. Försvarsmakten har alltid och kommer nog alltid att behandla oss civila som parior; på sin höjd tolererade men aldrig riktigt accepterade. Men nu är jag civil på riktigt. Ingen uniform hänger i garderoben, inget vapen väntar på mig i kasunen. Mina dagar fylls av telefonsamtal medan fingrarna dansar sin ystra tangentbordsdans. Jag fattar sekundsnabba beslut och mitt mandat är tydligt. Den där ilskan är borta nu och jag kan lägga min energi på att försöka hitta min plats och min väg i världen. Helt ärligt vet jag inte riktigt vart jag är på väg, men jag vet att jag så småningom kommer dit.

Ändå kan jag inte låta bli att sakna det. Även om det är idag jag lämnar sambandsnätet på riktigt är det fyra månader sedan jag klev ut genom regementets portar. Det gröna giftet rinner fortfarande i mina ådror. Jag saknar kamratskapen, äventyret, surrealismen. Jag saknar känslan av att aldrig veta vad som kommer att möta mig. Jag saknar diskussionerna vid elden efter ett par dagar under en gran. Jag saknar överstelöjtnanters avslutningsord om glidmedel som tvål. Jag saknar den mörka sidan av krigets realitet. Jag saknar att vandra i dödsskuggans dal med några av Sveriges tuffaste killar och tjejer.  Jag saknar humorn som föds i ett dammigt förråd över tiden, tempoväxlingarna när ett skott går av, minnena efter en hård strapatsövning. Jag saknar mina vänner. När jag ser gratulationerna strömma in i en oförtjänt hög grad på Facebook inser jag att många kommer från personer jag haft förmånen att lära känna i Försvarsmakten. Fantastiska män och kvinnor vars insatser aldrig uppmärksammas; som kämpar i det tysta för det Sverige de älskar lika mycket som jag. Jag har också lärt mig göra upp eld med björkfnas som hjälpmedel, planera operationer med hundratals man involverade, hantera vapen, härda ut (till en viss gräns) och fatta beslut. Vid mitt avslutningssamtal frågade min förbandschef mig: ”Kan det vara så att du kanske var redo för Försvarsmakten, men Försvarsmakten inte var redo för dig?” I allra högsta grad är mitt svar. Den dagen Försvarsmakten gjort sig av med sin ballast, slutar administrera sönder sina bästa soldater och är villig att göra skillnad på riktigt ska jag gladeligen återvända, ta på mig uniformen, lyfta mitt vapen och göra min plikt.

Till dess bjuder jag er alla – läsare, kollegor och vänner – er farväl. Må väl! Det tänker jag försöka göra. Klart slut.