Hur mycket jag än tycker om mitt jobb är det ändå en lättnad att få rulla hemåt, kränga av sig uniformen och slänga upp fötterna på vardagsrumsbordet med laptopen i knät och lite lösgodis bredvid mig.
Det har varit en riktigt lärorik, men intensiv vecka. Som jag tidigare sagt blir helgerna mest ett intag av förlorad sömn och ett passivt stirrande på tv:n medan man laddar batterierna inför kommande vecka. Inte så jävla roligt alla gånger, men man orkar helt enkelt inte aktivera sig. Tyvärr får det konsekvenser för samlivet.
När jag trött och jävlig ramlade in hemma någon gång runt halv tio på kvällen möttes jag av en tämligen grinig sambo. Detta följdes upp med ett gräl om min brist på engagemang och att jag prioriterar bort henne. Jag håller naturligtvis inte med om det, men jag kan till viss del förstå att det kan uppfattas som det. Problemet är att det är näst intill omöjligt att begripa vilken ansträngning det är att faktiskt förbereda sig på att åka på mission. Det går inte att göra det halvhjärtat och hur mycket du än försöker leva ett helt normalt liv, slappna av på fritiden och vara precis som vanligt så vandrar ofrånkomligen tankarna till din förestående mission. De enda som begriper är ju de som går igenom, eller har gått igenom, samma sak och därför blir det naturligt att man kanske pratar, sms:ar eller facebookar med dem. Visst finns det andra som jobbar precis lika mycket eller till och med mer, men i ärlighetens namn, hur många jobb går ut på att förbereda sig på att åka ner till ett land där det faktiskt pågår en väpnad konflikt? I mitt tidigare liv, innan jag började jobba för Försvarsmakten, jobbade jag ibland dygnslånga eller ännu längre pass. Men då visste jag att ett av mina misstag inte direkt skulle kunna innebära döden för en polare… Det tar på krafterna. Så enkelt är det. För att använda Försvarsmaktens egna slogan från rekryteringskampanjerna: ”Välkommen till vår verklighet!”
Kommentarer är stängda.